Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men med den förmåga af intensivt arbete och
studium, hvarpå denna hans framställning gaf prof,
böra dessa brister, om också icke med lätthet,
kunna öfvervinnas.
För herr de Wahl syntes mig däremot
premiärens spänning ha varit fördelaktig. Han hade
anlagt rollen mycket intressant, betonat
främlings-draget, äfventyraren hos den unge condottieren;
det var något zigenaraktigt i hela uppträdandet, i
gång och hållning, något rastlöst och smidigt, och
den stora, vidöppna, på samma gång naiva och
passionerade blicken vittnade om det öfvermäktiga
fantasilifvet. På den senare föreställningen stördes
denna bild något af att skådespelarens manér
trängde sig fram och gjorde sig gällande vid sidan
af den tänkta gestalten, detta något hysteriska i
utbrotten, detta sätt att — bokstafligen — taga
munnen full af orden, som herr de Wahl har så
lätt att falla in i, när han känner sig lugn och vill
göra sitt bästa. Hela kärleksscenen i andra akten
skall spelas i en andlös spänning, en
förväntningens bäfvan, som först mot slutet löser sig i en
passionsfri hängifvenhet. Det är skådespelarens
uppgift att bibehålla denna spänning, äfven sedan
den i realiteten försvunnit för honom själf.
Äfven hos Monna Vanna bör denna spänning
finnas, ehuru mera omedveten, djupare fördold,
endast ett par gånger blottande sig. Fröken
Lunde-quist försummar, synes det mig, det viktigaste af
dessa tillfällen, repliken: »Hvad männen dock
äro svaga och fega, när de älska!» Här skall
Monna Vannas innersta väsende ett ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
