Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och det egendomliga och som talar för min
sats, fast det i första ögonblicket kan synas
motsäga den, är, att af allt hvad min far var i sin
ungdom, och han var då det mesta af livad den
tidens ungdom var, han bara har kvar det — att
han kan sjunga gluntarna.»
Hennes blick hade, från att vara förvånad,
plötsligt blifvit vred, och hon af bröt honom häftigt:
»Hur kan ni tala så om er far?»
Henrik såg öfverraskad på henne, — hennes
läppar darrade. Lydande ögonblickets ingifvelse,
böjde han sig fram mot henne och sade sakta:
»Förlåt mig!»
Hon rodnade och såg hastigt bort. Efter
en stund vände hon åter ansiktet emot honom
och sökte göra sin blick stadig.
»Det är er far, ni skulle bedja om förlåtelse!»
sade hon.
Henrik rätade upp sig något och svarade:
»Nej, jag ber den om förlåtelse, som jag
sårat, och det är ni, icke min far.»
Hon såg åter igen spörjande på honom och
satt tyst en lång stund.
De hade nu slutat med sången, men Kristian
Bode satt kvar vid pianot och fantiserade öfver
några melodier af Schumann, som var hans
älsk-lingskompositör. Utan att vara någon vidare
skicklig pianist var han i hög grad musikalisk,
och denna kväll spelade han särskildt vackert.
De tungsinta melodierna fingo under hans händer
ett gripande uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
