Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så vackert!» sade Agnes och såg upp med
fuktiga blickar, då han slutat. »Jag trodde aldrig
att han kunde spela så vackert.»
»Jag har heller aldrig hört honom spela så
som i kväll,» svarade Henrik och såg forskande
på henne.
Men hon mötte obesväradt han blick och
intet förrådde att hon förstod den dolda
hänsyftningen under hans ord.
I detsamma kommo några andra fram till
dem och deras samtal blef afbrutet.–-
Då gästerna hade brutit upp, tände Henrik
en cigarr och gick ut för att gå ett slag. Han
hade icke hunnit långt, då han hörde någon ropa
bakom sig. Han vände sig om och försökte
icke ens dölja sitt missnöje, då han fick se, att
det var Kristian Bode.
»Om du tillåter, så gör jag dig sällskap,»
sade denne, då han hunnit upp honom. »Vill
du låna mig litet eld?» fortsatte han.
Henrik räckte honom tyst sin cigarr, och de
fortsatte tillsamman utåt landsvägen, med Hej
framför sig.
Kvällen var ljus och glad med varm vind
och milda dofter. Ännu var det lif och rörelse
i gräset på marken, i buskar och träd, men alla
ljud, vindens susande, fåglarnas kvitter och
syrsornas sissande tycktes förebåda tystnaden,
vårnattens korta, af lif pulserande tystnad.
Skymningen låg genomskinlig öfver nejden, beslöjade
dess drag men lät ana det leende, som hvilade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
