Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Inte det! Nå, då ska jag berätta det ändå,
jag är nu en gång vid ett uppriktigt humör i
kväll, och du kan ju ta’ det som en ringa
vedergällning för att du så tåligt hört på mitt prat.
Jag är inte så dålig heller att jag inte vill göra
en medmänniska en tjänst, när det inte kostar
mig mera än en smula förödmjukelse.»
Henrik Wilde såg på honom, men kunde
icke komma på det klara med om hans ansikte
uttryckte ödmjukhet eller försmädlighet, kanske
båda delarna. Själf slets han mellan begäret att
gå ifrån honom och viljan att stanna för att
bevisa sin likgiltighet. Alltsamman var honom
ytterst plågsamt.
»Hela historien är den,» fortsatte Kristian
Bode, »att jag började blifva en smula betagen
i henne, på lek egentligen, för att ha något att
göra, och jag tror nog, att jag intresserade henne
till en tid, — hon blir mycket lätt intresserad, så
det är ingenting för mig att skryta af. Men så,
— nå för att vara riktigt uppriktig, så blef det så
småningom allvar för mig, men då hade hon
redan fått missaktning för mig, alldeles ohjälpligt,
— hon tyckte synd om mig, förstår du.» Det ryckte
till i hans ansikte. »Det är alltsamman, du
be-höfver aldrig ett ögonblick spilla en tanke på mig.»
Han hade börjat i en lätt ton, men mot
slutet kom det nästan frampressadt, och hans
blick, som först varit stadig och gäckande, vek
så småningom undan. Nu vände han sig hastigt
bort och sade med uttryckslös stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
