Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som afhandlades. Henrik Wilde hade alltid haft
en viss motvilja för att tala om dessa saker, som
upptogo honom starkt i ensamheten, och en kort
tid erfor han denna motvilja äfven nu. Men
Agnes var så outtröttlig i att fråga, så begärlig
på att få veta, så friskt och omedelbart
intresserad, att han inte kunde stå emot; och så
småningom försvann motviljan, och med den växande
förtroligheten växte behaget af att på detta sätt
inviga henne i hela sin tankevärld — den växte
i synnerhet i samma mån som han märkte att
hon själf blef fangen i den, att hans tankar fingo
makt öfver hennes.
Det var en egendomlig sammansatt njutning
att under de vackra sommardagarna sitta där i
bersåen, se solen spela genom löfverket på det
numera så väl kända och dock allt mera
fängslande ansiktet midt emot sig, tala om
mänsklighetens framtid, om oändlighetens under, om lifvets
storhet, om föreställningar, tankar och drömmar,
som utan ansträngning togo form och uttryck
under inflytandet af en speglande blick, och
samtidigt erfara en hemlig lycka af att öfverraska
ett minspel, som förlänade ansiktet ett nytt behag,
en rörelse, som förrådde skönhet, eller låta
blicken hvila vid den hvilande gestaltens linier, vid
ansiktets i ro försänkta drag. Han kunde långa
stunder betrakta hennes ögon, eller pannans
hvälf-ning, eller munnen och erfara samma njutning
som då man lyssnar till en personligt kär melodi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
