Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nade heller aldrig någon af dem, när han var
borta eller vi till slut skildes åt. De spelade
nog en viss roll i mitt lif, men på ett annat sätt,
jag, — ja nu nämner jag kanske saken fulare än
den var, — jag öfvade mig på dem.»
Hon rynkade ögonbrynen och gaf honom
en sträng blick. Han kunde icke återhålla ett
leende, en smula öfverlägset, som hans leende
stundom var.
»Ja, säg ut, ni tycker inte det var vackert
och det var det nog inte heller. Men som en
liten ursäkt kan tjäna att det skedde nästan
omedvetet. Jag hade då, fast jag väl icke ännu
själf kommit till klarhet därom, ett omättligt
begär att lära mig förstå människor, utforska
deras tankar, deras bevekelsegrunder, och, som
sagdt, jag öfvade mig på mina vänner. Jag
skänkte dem för öfrigt mycken sympati, och de
kommo gärna till mig med sina förtroenden.
Och så till sist kvinnorna — äfven på mitt
förhållande till dem inverkade det; i min första
ungdom hade jag mycket lätt att flamma upp,
men det varade aldrig länge, alltid kom det där
begäret att få veta, förstå, och då var
kärleken slut Så det var nog aldrig så mycket
bevändt med den, — den som man skall kunna
svärma för måste alltid stå i en viss dimma.»
Hon hade den sista tiden hört på honom
med nedslagna ögon. Nu såg hon förebrående
på honom och sade;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
