Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnes blickar glödde af en allt starkare eld
mot Agnes’. Då och då såg hon hängifvet upp
på honom; det låg en slöja öfver hennes
annars så klara och bestämda blick; stundom
sänkte hon den skyggt för hans, men äfven då
log hon emot honom, som för att förneka detta
ofrivilliga undflyende, — ett drömmande,
lyckligt leende. Hennes gång hade blifvit mjukare,
vekare, som om hon sökte ett stöd. Samtalet
dog så småningom åter bort, och tystnaden fick
åter makt öfver dem; de hade båda en känsla
af att det skulle vara farligt att bryta den.
De kommo fram till en gärdesgård, öfver
hvilken en stätta förde. Arne sprang först öfver
och vände sig därefter om för att hjälpa Agnes.
Hon stod då redan högst uppe på stättan, höll
sig med ena handen fast vid en gärdsgårdsstör
och mottog med den andra hans erbjudna stöd.
Hon tog ett steg ner, släppte gärdsgårdsstören,
men vacklade i detsamma och grep äfven hans
andra hand, som han räckte henne. Ett
ögonblick förblefvo de i denna ställning, hon uppe
på stättan, något framåtböjd för att hålla
jämvikten, han nedanför henne med ansiktet vändt
upp mot hennes. I hans blick låg denna dyrkan,
som kommer mannen att böja sig för kvinnan
för att äfven i yttre måtto få se upp till henne,
och hennes sänkta blickar drucko den som en
berusande dryck. Det kom ett besynnerligt,
omedvetet leende på bådas läppar, utan att släppa
hennes händer slöto sig hans om hennes midja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
