Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans blickar fäste sig vid fullmånen, som
nu stod högt på himmelen, kall i sin gula glans,
och hans fantasi formade en besynnerlig tafla.
Han tyckte, att hans fot trampade liket af
en världskropp, han såg ett ändlöst dödsfält
framför sig. Det var som ett haf af flytande sten,
vräkande för en oerhörd storm, och så plötsligt
och för evigheten förstelnadt midt i
våldsamheten af sitt uppror. Skyhöga stenvågor reste
sig mot den nattsvarta oändligheten,*
söndersplittrade, remnade, djupa dalar af sten gräfde
sina svindlande hålor; men öfver detta formernas
skenlif låg en hemsk stillhet, en förfärande
tystnad, endast de svarta skuggorna kröpo sin
långsamma kretsgång, liksom spöklika visare, mätande
den tomma, ändamålslösa tiden.
Och öfver detta döda landskap föll en flod
af brännande, snöhvitt ljus, hvars lifgifvande kraft
maktlöst studsade tillbaka i rymden.
Hans blick sänkte sig åter och mötte den i
dämpadt ljus leende nejden framför honom; det
var som om en varm andedräkt smekte hans
ansikte, som om den stilla luften dallrade af
hviskningar och kväfda suckar. Natten låg och
drömde sina eviga älskogsdrömmar vid skenet
från denna genom rymden rullande graf. Hvilken
hemsk ironi! Att älska, tro sig famna hela lifvets
fullhet — vid strålarna från ett likl Han
skrattade till, men i detsamma såg han Arne och
Agnes gå samman, slutna tätt intill hvarandra, och
hans hjärta sammandrog sig i smärtsam kramp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
