Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han såg ängsligt bedjande, halft befallande
på dem. Men då han såg dem stå där bredvid
hvarandra, bleka, främmande, vaknade ett tvifvel
hos honom, och då han mötte Agnes plågade
blick, slocknade glansen i hans ögon. Han hade
hakat sig fast vid tron på dessa båda ungas
kärlek, som sitt sista intresse i lifvet, det sista band,
som förenade honom med det, det som han
testamenterade åt eftervärlden och hvari något
af han själf ännu skulle fortlefva. Nu greps han
af en aning om att hans testamente skulle
förklaras ogiltigt, och därmed var det som om han
förlorade sitt sista fotfäste i lifvet, han vände
sig bort ifrån det, och för honom fans numera
endast det andra, det okända som väntade
honom. Hans hufvud sjönk trött tillbaka på kudden,
och han slöt ögonen.
Agnes stod orörlig, med åter sänkta blickar,
med hårat slutna läppar. Hennes hand låg
fortfarande kall och viljelös i Henriks.
Hans ögon sökte hennes, men funno dem
icke. Då böjde han sig ned, kysste hennes hand
och släppte den.
Det gick en skälfning genom hennes kropp,
hon riktade sina ögon, vidgade, frågande på
honom, och förstod plötsligt, — förstod att det
var ett afsked han tog af henne. Uttrycket i
hennes ansikte förändrades, det kom en svag
rodnad på hennes kinder, och hennes läppar
skilde sig åt till ett tacksamt, sorgset leende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
