Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ett ord om förlåtelse och glömska, som aldrig
blef uttaladt.
Tysta och orörliga betraktade de hvaråndra,
och i detta skilsmässans ögonblick kände Henrik,
hur allt som skymde och fördunklade föll bort, och
hur han läste klart, fri från hvarje begärets band,
i hennes sinne. Han förstod henne så fullt, att
ordet förlåtelse icke mera hade någon mening,
och att hans smärta icke behöfde glömskans
läkedom. Och dock älskade han henne ännu,
men hans kärlek och förstående voro icke längre
skilda makter, de genomträngde hvarandra,
förenade sig till en kraft, som gjorde det möjligt
för honom att utan agg, utan bitterhet se henne
gå sin egen väg, skild ifrån hans, lefva sitt eget
lif, söka sin egen lycka fjärran från hans. Han
anade frihetens oändligt rika, allvarliga begrepp,
och denna aning uppfyllde honom med vördnad.
Det hördes steg i trappan, dörren öppnades,
fru Wilde och Kristian Bode kommo in. Henrik
steg åt sidan för att lämna dem plats att komma
fram till sängen. Då de stannade där, lämnade
han oförmärkt rummet.
Han gick ut i trädgården, — han kände solens
värme genomströmma sin kropp, och hans ögon
gladde sig åt dess ymniga ljus. Han betraktade
den blå himmelen, träden som rörde sig för
vinden, marken, blommorna, som om han
återfunnit något förloradt. Han hörde röster som
talade, och deras klang syntes honom ny och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
