Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständigt blott detta svar: Människones son! Allt
starkare ljöd det, det växte och växte, och när
jag såg hur stort det var, så blef det åter ljus
i min själ och jag förstod. Förstår du det,
Andreas?
Andreas.
Människornas son?
Natanael.
Ja, icke Guds son är han, — han är
människornas son. Därför är det hans ord brinna
inom oss med en eld, som måste värma och lysa,
om den icke skall slockna, därför fruktar jag
icke längre, att se hans skönhet trampas i
smutsen, därför har jag åter med gladt mod tagit
på mig min rensel, och vill på nytt börja min
vandring mot det mål som han visat oss. Jag
vet väl, att jag skall stappla och gå vilse, nu
som förr, men jag vet äfven, att jag icke skall
kunna falla utan att resa mig på nytt och på
nytt gå fram mot målet, om jag också aldrig
hinner det, tills en annan tar upp min rensel
och fortsätter min väg. Den vägen var det han
gick, och den skall många gå, allt flere och
flere, tills skaran blir så stor, att människorna
förundras och se målet, äfven de, och strömma
dit, — alla — alla!
(Pä afständ höres sorl af en månniskoskara, som
närmar sig. Frän skilda håll komma män, kvinnor och
barn, som springa åt staden till eller samla sig på vägen.)
Jpdas. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
