Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp på Olson, såg han, att denne blifvit alldeles
blek och så fast slutit läpparne, som om han
bitit dem tillsammans. Han greps af en
plötslig1 ångest, han skulle velat fly, men kunde
det icke.
Nu visste han, att midern hunnit fram till
dem, och ehuru han väntat det, ryckte han till
vid ljudet af hennes röst, som lät hes och
oigenkännelig i hans öron.
»Jag tror, du inte känner igen mig mera,
Johannes?»
Han stannade mekaniskt och vände sig
emot henne. Han förstod, att han borde hyckla
öfverraskning, men han kom sig icke för med
det. Han svarade endast med tvungen stämma,
utan att se upp från marken:
»Joo, — god-dag mor!»
Men Stina hade icke längre ögon för
honom. Hon följde med stirrande, vidgad blick
Olson, som med hårda steg fortsatt sin väg,
envist seende i marken. Det låg något
oböjligt, afvisande, otillgängligt i ansigtsuttryck, i
hela hans gestalt.
Så småningom lyste det upp r hennes
förtorkade, skrumpna ansigte, den slocknade blicken
fick en glans, som påminte om den forna
Kri-stine, händerna knöto sig konvulsiviskt och hon
ropade med skärande stämma efter Olson:
Johannes Karr. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
