Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting; i en liten krets af granar nära
handelsboden sutto de tätt packade på de öfversta
gre-name och fylde luften med sitt hesa kraxande.
Der hade allt en tid gått sin gilla gång, —
endast att Metta blifvit allt blekare och blekare.
Och öfver hela huset hvilade en egendomlig
tyngd, — denna förstämning, som ofta föregår
någon afgörande tilldragelse.
Äfven Johannes rönte inflytande deraf. Ju
närmare han kom till afgörandet, dess mer
öfver-gaf honom hans lugna beslutsamhet, och han
uppfyldes af en rastlös oro. Han hade aldrig i
tydliga ord sagt Metta det, men han förstod
dock att hon visste hans afsigter och att ord
voro obehöfliga dem emellan. Och han kunde
intet göra, — han vågade icke taga ett steg af
fruktan att förlora allt, — han hade endast att
vänta. — Vänta, vänta! Detta ord uppfyIde
honom med förbittring, — hade han tid att vänta,
han, med alla dessa tomma år bakom sig! —
Hvarje dag, som gick, var honom som en stöld
från hans lif, en oersättlig förlust.
En ljusglimt var det för honom, då unga
baron på, herrgården ‘reste. Ty så länge han
var kvar, kunde Metta ännu hysa något hopp;
nu, då han var borta, hade hon blott ett val.
Men ännu en vecka förgick, och allt var
som förr.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
