Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppgifterna om kejsarens gåvor från Karl den storeslegenderna
stodo i strid med de uppgifter Saxo kände genom
traditionen från Markus Skeggjasons lovkväde.
Knytlingasagans författare har vid kombinationen mellan Sigurd
Jorsalafarssagan och Markus Skeggjasons lovkväde offrat den förra
källan. Saxo har varit uppfinningsrikare och lyckats rädda
båda de källor, på grundval av vilka han arbetat. Han ställer
deras uppgifter kronologiskt efter varandra. Sedan Erik Ejegod
mottagit relikerna låter Saxo kejsaren även bjuda honom
guldet. Han försmådde del och nekade att mottaga det,
fortsätter Saxo, men kejsaren tog detta som en förnärmelse
och lät Erik Ejegod förstå, att dennes förakt drabbade honom,
icke hans gåvor; han tvang honom därigenom att taga emot
gåvorna, vad han icke förmått genom sina böner [1].
Det återstår ännu en samling berättelser och uppgifter
i Saxos Erik Ejegods historia. I en framtid skall det
möjligen lyckas att delvis återföra även dessa till litterära källor;
delvis torde de emellertid stamma från muntlig tradition.
Det historiska värdet av dessa Saxos bidrag till historien
höjer sig näppeligen över det de kompilatoriska och lärda
äga. Skildringen av Erik Ejegods vendertåg röjer sig redan
genom sin triplering av händelsen såsom stammande från
en sen tradition; den förlorar sig i en anekdot om
danskarnas plågande av sina vendiska fångar; endast
huvudresultatet av tåget, vendernas — enligt Saxo Rügens —
underkastelse, bestyrkes av Markus Skeggjasons lovkväde. De
flesta av Saxos övriga berättelser präglas av den för en sen
tradition typiska, anekdotartade överdriften. Den möter i
den idealbild Saxo tecknar i sin skildring av Erik Ejegods
växt, »ett skapelsens fulländade mästerverk», och av hans
kämpakrafter; sittande, berättar Saxo, kunde han i spjut-
och stenkastning besegra dem som stodo, och i samma
ställning kunde han, om han brottades med två de starkaste
män, kasta dem båda under sig och bakbinda deras händer;
lika stark var han, när det gällde att »draga rep»; åtta starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
