Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför allt i framställningen av Knuts fredsstiftande
gärning i sitt hertigdöme, talar dock möjligen för en dylik.
Ordinalets författare har lika litet som andra liturgiförfattare
haft till syfte att lämna en pålitlig historisk framställning;
vad han avsett med sin skrift har varit att väcka
andakt och skänka uppbyggelse vid firandet av minnesgudstjänsten
till helgonets ära. För vinnandet av detta syfte har
han koncentrerat sin skildring kring helgonets passion, dess
förföljelse och död samt med talrikt inflikande av bibliska
talesätt låtit sitt historiskt-biografiska vetande inpassa sig i
de skönmålningsformer de medeltida hagiograferna pläga
använda.
Efter ett kort omnämnande av konung Nils’ konungaval
och brist på regentegenskaper samt av drottning
Margaretas duglighet — »utlänningarna sade, att Danmarks
styrelse låg i en kvinnas hand» — ställer liturgiförfattaren redan
i den första lektien om Knut Lavard denne och hans
dråpsman Magnus mot varandra och föregriper genom en
antydning de kommande händelserna. Drottningen, säger han,
var en vis och ädel kvinna och visade moderlig kärlek mot
konung Eriks son Knut likaväl som mot sin egen son
Magnus. Knut och Magnus voro också vänner och kamrater,
såsom det nära blodsbandet krävde, och så länge drottningen
levde, kunde ingen fiendskap uppstå dem emellan. Därför,
då drottningen märkte, att hennes sista stund var nära
förestående, kallade hon Knut till sig och uppmanade honom,
såsom den äldre och förståndigare, att icke vända sig bort
från Magnus utan såsom en broder klandra och tillrättavisa
honom, om han genom andras tillskyndan eller sin egen
dårskap skulle avvika från den rätta vägen. Knut tog gud
till vittne, heter det, att intet ont skulle drabba Magnus från
hans sida, utan att han i allt skulle visa sig som hans
trofaste broder.
Sedan läsaren genom denna ingress satts in i den för
legenden rätta stämningen, övergår liturgiförfattaren till en
ingående skildring av Knut och hans levnadsöden. Med
Lukas om Jesusbarnet säger han om Knut, att han tillväxte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
