Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortförklarar det med att han är tvungen att löna en ovän efter hans
gärningar, ett svar, som giver den helige hertigen anledning
uppfordra honom till att icke besudla högtiden genom att
utgjuta blod och till att utlova sin egen hjälp mot Magnus’
fiende efter högtidens slut. Magnus väcker därpå frågan:
»vem tillhör Danmark?» På Knuts svar, alt det tillhör hans
egen fader, konung Nils, utbryter Magnus i ord hämtade från
psalmisten och Johannesevangeliet: »Nej, så är det icke,
alla följa dig, du tager land och folk ifrån oss». Knut blir
nu varse Magnus’ män; när han efter några maningsord till
Magnus vill resa sig från sin plats, klyver denne hans huvud,
och de sammansvurne stöta sedan sina spjut i hans bröst
för att »i trolösheten bevara sin trohet». »Sålunda uppfyllde
den rättfärdige köttets krav genom en härlig martyrdöd».
Som den här lämnade redogörelsen giver vid handen
ha Robert av Ely och liturgiförfattaren framställt Knut
Lavard som ett kyrkans helgon och utstofferat hans historia
med den attiralj, helgonlevnaders författare under medeltiden
voro mäktiga. Om det historiska värdet av deras skrifter
gäller vad tidigare sagts om helgonskrifterna om Knut den
helige; med ledning av dem kunna endast några sparsamma
fakta i Knut Lavards historia fastställas, men ingen
kunskap vinnas varken om hans personlighet eller om det
historiska orsakssammanhanget [1].
[1] Ordinalets karaktär av helgonlegend har skarpt framhäfts av Reich
i Jahrbücher für die Landeskunde der Herzogthümer Schleswig, Holstein und
Lauenburg X, 228, och i senare tid av Gertz i Vitæ sanct. dan., 174, men
båda sakna blick för den augustinska uppfattningens betydelse för förståelsen
av Ordinalet, och Reich har själv i sin skildring av Knut Lavards historia,
a. a., 203, begagnat Ordinalet såsom en säker källa. Steenstrup i Danmarks
riges historie I, 706, anser, att Ordinalet »giver en pålitlig skildring av Knuts
historia», och det har också inom dansk historieskrivning alltid utnyttjats,
som vore det en sådan. A. D. Jörgensen, Den nordiske Kirkes Grundlæggelse,
836. Hans Olrik, Knud Lavards Liv og Gærning. Steenstrup i Danmarks
riges historie I, 515, 530. Tilltron till Ordinalet är ännu sådan, att Steenstrup
1914 i Historisk Tidsskrift VIII: 5,127, gentemot Gertz på fullt allvar försvarat
den fulla tillförlitligheten av det med bibliska vändningar späckade samtal,
som Ordinalet omkring fyrtio år efter händelsen uppgiver ha förts mellan
Magnus och Knut på dråpplatsen i Haraldsteds skog. Gertz har för sin åsikt,
att samtalet är ren fantasi, anfört, att endast Knut och Magnus voro närvarande,
den förste dräptes och den andre hade all anledning att tiga, särskilt
om samtalet haft det i Ordinalet angivna innehållet; till på köpet är
samtalet sammanflikat av bibelställen och röjer sig därigenom tydligen nog som
författarens egen uppfinning. »Hertil kan nu bemærkes», skriver Steenstrup
»1) at Skriftet udtrykkelig siger, at Magnus havde skjult sine Mænd i Skoven,
og at han netop efter al Rimelighed bød Knud tage Sæde ved deres
Skjulested, hvorfra de jo ogsaa træde frem og, da Magnus har slaaet det første
Hug, jage deres Landser i Knud, 2) at Samtalens Indhold ganske svarer til
Magnus’ tidligere af andre hørte Beskyldninger og Bebrejdelser mod Knud,
3) at det stemmer fuldkomment med Mordernes hele brovtende Adfærd, at
Magnus ikke har lagt Skjul paa, hvordan Ordskiftet forløb, hverken overfor
sine Medsammensvorne eller overfor Fjender, altsaa, at »egen Tilstaaelse»
foreligger, 4) at der aldrig har været angivet anden Grund til Mordet end
Magnus’ Misundelse og Skinsyge, hvad der var Samtalens Genstand, og 5) naar
det endelig siges, at Samtalen bevæger sig i Vendinger, laante fra Vulgata,
da have vi netop allermest at indvende, idet i hin Tidsalder Vulgatas
Udtryk aldeles uvilkaarligt vilde melde sig, allermest i et Helgenlevned. — Runer
havde i gamle Dage en Magt til at tryllebinde; mon ikke Filologerne stundom
glemme, at der i Bogstaver bor en lignende Magt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:10:19 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/htskanel/6/0149.html
