Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom den kraft och vältalighet, som präglar detsamma, ett
bland de mästerligaste partierna i Saxos verk; ur historisk
synpunkt åter en bland dess största och påtagligaste
konstruktioner [1].
Förutom genom strykning, sammandragning och retorisk
utvidgning har Saxo förändrat sin källa genom omplaceringar
i dess berättelse. Det samtal mellan drottning Margareta
och Knut, vilket liturgiförfattaren placerat före Knuts
övertagande av hertigdömet Slesvig, ställer sålunda Saxo som
ingress till berättelsen om försöket att störta Knut vid
mötet i Ribe; berättelsen om sammansvärjningen mot Knut
med dess uppgifter, att de sammansvurne lågo ned, när de
smidde sina planer, och att Hakon Skåning lämnat deras
rådslag, har Saxo åter flyttat bakåt och satt före
uppgifterna om Knuts inbjudan till julfesten i Roskilde och
om hans hustru Ingeborgs varning. Stundom synes Saxo
slutligen ha missförstått Ordinalet. Waitz har i detta
hänseende pekat på att Saxos uppgift, att Knut genom en
penningsumma måst tillköpa sig hertigdömet Slesvig av
konung Nils (munus pretio assecutus est), möjligen uppkommit
genom ett missförstånd av Ordinalets »cum prece petitum
optinuit» [2]. Hermann Reich har framhållit, huru Saxo
uppfattat Ordinalets uppgift i relationen av konung Nils’ Ribetal,
att »Knut mot landets sed infört nya bruk» i sitt land
(tu contra consuetudines terre noua quedam induxisti), som
om dessa bestått i hans antagande av konunganamn; beskyllningen
är emellertid, såsom Knuts svar visar, av liturgiförfattaren
avsedd att utgöra en särskild anklagelsepunkt [3].
Resultatet av sammanställningen mellan Saxos framställning
och dess källa utfaller, såsom redan Waitz framhållit,
icke gynnsamt för Saxo. Det visar sig, för att begagna
Waitz’ ord, att Saxo förfarit med stor frihet för att
icke säga godtycklighet med sin källa, uteslutit och utvidgat
som det behagat honom och utplånat traditionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
