Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu icke som under den senare medeltiden på att draga
konsekvenserna av denna teori; »den var endast en princip,
den rena idéen», säger Imbart de la Tour, »som de nöjde
sig med att bekantgöra utan att i enlighet med den förändra
de gamla institutionerna». Påven var i regel kanoniskt utan
inflytande på valen och erkände till fullo de rättigheter
konungamakten utövade vid dem, liksom han vid behov
understödde valförsamlingarnas fria valrätt; endast i undantagsfall
ha de kraftfulla påvarna från mitten av 800:talet fram till
den gregorianska reformrörelsens tid gjort gällande en
intervention vid valen.
Konungamaktens deltagande i biskopstillsättningarna
ledde sitt ursprung från merovingertiden. Kyrkan erkände
det som en av densamma medgiven sedvänja till skydd för
kyrkans frihet; konungamakten själv betraktade sig åter som
ägande ensamrätt att välja biskop och såg i varje annat
valsätt endast ett delegerande av sin egen makt, en eftergift
beviljad genom dess ynnest. Denna uppfattning var starkare
än den påvliga och kyrkliga, och redan under merovingernas
sista tid ocli de första karolingerna började det kanoniska
valet skjutas åt sidan av konungamakten. Under 10. och
första hälften av 11. århundradet nådde denna utveckling
sin fulla avslutning; valet hade då övergått till en
betydelselös form eller alldeles fallit ur bruk; biskoparna tillsattes
av konungen och deras investitur företogs av honom även
med insignierna på den andliga värdigheten, ringen och
staven.
Det var i dessa förhållanden vid biskopstillsättningarna
den gregorianska reformrörelsen satte in vid mitten av 11.
århundradet. Den princip Gregorius VII och de följande
påvarna gjorde gällande var återställandet av det fria valet
av populus och clerus samt avskaffandet av
lekmannainvesti-turen. Påvarnas strävanden gingo däremot icke ut på att
ersätta den furstliga biskopsutnämningen med en påvlig. De
tvenne direkta utnämningar Gregorius VII företagit äro båda
betingade av extraordinära förhållanden och av honom själv
betecknade som undantagsfall, och den devolutionsrätt, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
