Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Innsbruck nov. 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen breder en blånande dager öfver dem och
kommer deras hvita toppar att likna skyar.
Ja, den höga visan tror jag att jag först får
afstå ifrån, och dock är det den, som lockar mig
mest. Ty utan alperna vore Tyrolen icke
Tyrolen. Det är de som gifva landet dess karakter
af storhet och stillhet, af lugn och ensamhet,
af en pysslings fridsamma lif under en jättes
hägn. Led efter led stå de, dessa väldiga
bergsjättar, godmodigt låta de de små träden klättra
uppför sina sidor och de små människorna bygga
bo på de gröna sluttningarna, så och skörda,
födas och dö, älska och tänka, sina små
förgängliga tankar, men så griper dem längtan efter
ensamheten och de stiga högre upp, dit
pysslingarna icke längre kunna följa dem, upp till
den eviga snöns rike. Och endast då
sommarsolen värmer deras frusna hjässor, sända de bud
dit ner till dalarna i form af sorlande bäckar af
rent, kyligt vatten, så vida icke en nyckfull,
plötslig vrede griper dem och de sända farligare
bud, som bringa död och fördärf.
Då man kommer som en främling till denna
natur och ser den under några klara, vackra
höstdagar, som ännu mera framhäfva dess
egendomliga, storartade karakter, förvånas man nästan
öfver att lifvet äfven här går sin vanliga gilla
gång, dygnets gång är den samma, människorna
desamma. Kanske dock icke fullt desamma —
de små race-egendomligheterna hinner man
visserligen icke göra sig fullt förtrogen med, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
