Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Innsbruck nov. 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karakteristiska lyser dock fram, och hvad som
då särskildt slår en, är att människorna äro
tystare här, liksom hela lifvet är tystare. Och
detta märkes så mycket starkare, då man
kommer från Tyskland, där alla människor skrika,
där man skriker på gatan, skriker ännu mer då
man sitter på sin bierstuga och allra mest, då
man spelar tragedi. Jag har visserligen icke hört
någon tragedi här i Tyrolen, ämnar icke heller
göra det, ty naturen erbjuder bättre skådespel,
men jag är öfvertygad om, att man talar mycket
tystare. Och hur skulle det kunna vara
annorlunda? Bergen bjuda ovillkorligen tystnad, och
icke endast det, de göra det intryck, som om
de stängde alla ljud från världen omkring. Då
ögat möter denna bergvägg, som reser sig högt
mot himmelen, får man den föreställningen att
världen slutar där, att det icke finnes något där
bakom annat än den tomma rymden, och
hvar-för skulle man då skrika. Man talar tyst, såsom
då man är inom hemmets fyra väggar.
Ja, det är något märkvärdigt med bergen.
De följa en öfverallt, — ögat möter dem hvart
man går och tanken möter dem också. De äro
som en ständig påminnelse om något, — något,
som man icke riktigt kan göra sig reda för, något
utom oss, större, starkare, varaktigare. Jag hade
hört sägas, att de kunna verka tryckande,
beklämmande, jag tycker endast att de verka
lyftande. Man lyfter blicken mot dem och så följer
tanken alltid med en bit på vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
