Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
det; men hvad båtar det, om man öfvergifvit sin Gud? — Säg
mig, Karl! tror du inte mera på Gud?
karl.
Ljufva flicka! Kan du tänka dig en menniska, som inte
har i sin föreställning en Gud — hon må nu kalla Honom
Jehova — den stora Anden — Ödet — Försynen — eller hvad helst
du vill? Namnet gör ju ingenting till saken. Se blott omkring
dig;—här i nattens stillhet, då du ser den klara stjernliimmeln
öfver den dunkla granskogen, — frågar du då icke: hvem har
skapat allt detta? Går då icke tanken tillbaka till sjelfva
skönhetens källa? — Och då du med din milda stämma talar till
mig kärlekens ord — hur kärleksfull måste jag inte då tänka
mig sjelfva urkärlelcen! Inte kunde han vara så grym och störta
menskligheten i förderf för att sedan låta sin utvalde son offras!
Nej, det kan inte vara så!
agda.
Karl, då du talar så der, kan jag ej tro, du är så
ogudaktig, som man säger, och jag tycker mig höra sanningens och
kärlekens röster tala genom dig; och ändå — du går aldrig i
Guds hus?
KARL.
Agda! Följ mig ut i skogen och lyssna på granarnes
högtidliga psalmer, då de än mägtigt brusa ut i en hymn till den Högste
eller då tysta anderöster tyckas hviska om kärlek, frid och
försoning och foglarnes körer stämma in — lyftes icke då känslan
upp till det blåa hvalfvet, der vi ana de himmelska boningarne —
fylles icke då hjertat af känslor, renare, högre än dem
predikanten inom de dystra kyrkomurarne med sina hotelser och de
utnötta, andefattiga kyrkosångerna förmå uppväcka? Är icke
detta en gudstjenst, då jag känner mig stå närmare Gud, än jag
kan göra under betrycket af hvardagslifvets små omsorger och
bekymmer?
agda.
Ack jo! vet du, Kari — men jag säger det bara för dig —
jag känner mig alltid så beklämd, då jag sitter hela den vackra
söndagsförmiddagen instängd i den gamla kyrkan med dess mörka.
fuktiga väggar och hör de eviga bönerna och psalmerna, som
jag hört, sedan jag var barn, och som jag aldrig rätt förstått.
Men bara jag kommer ut och får se den blåa himmeln och de
gröna träden, då är jag åter så lycklig och glad. Men, Karl, hur
ska’ det gå med oss efter detta lifvet? Det är en förfärlig tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
