PRENUMERERA PÅ HUGIN!
--- Alldeles tydligt --- denna kolm är sannerligen betydligt radioaktiv, yttrade amanuens Swedén, anställd vid ett av Stockholms största och mest kända kemiska laboratorier.
--- Säger du det? undrade hans kollega, ingeniör Winkler, och såg upp från sitt arbete.
--- Ja visst --- titta hit ett slag.
Winkler lade bort det filterpapper, varmed han sysslade borta vid vågen, och gick in till Swedén, som arbetade i ett tillgränsande rum med dörren öppen emellan dem.
--- Se, vilket utslag, sade amanuensen. Ser du?
Analysering av radioaktiviteten hos ett ämne, här det i Sverige förekommande mineralet "kolm" företages alls icke, som de flesta förmoda, medelst fotografering, då plåten skulle svärtas av de radioaktiva strålarna och således utvisa radiumhaltigheten, icke heller medelst direkt kemisk analys med tillhjälp av syror och diverse andra kemikalier, utan utföres så, att ett litet parti av den nu viserade kolmen placeras under ett känsligt galvanoskop --- populärt uttryck, ser man helt enkelt efter hur stort utslag radioaktiviteten hos pulvret framkallar hos ett par små blad av guld, som upphängts strax över detsamma.
Ingeniör Winkler tittade i den tub, som måste anlitas för att noggrant iakttaga graderingen vid guldbladens utslag, och utbrast:
--- Det var märkvärdigt!
--- Ja, medgav amanuensen Swedén, detta skulle jag aldrig ha trott.
--- Det är väl mycket starkare än det vanliga? undrade Winkler.
--- Ja, omkring 16 gånger kraftigare än den svenska kolmen vanligen visar.
--- Då är ju detta fynd guld värt, eller hur?
--- Ja visst, --- bara det nu finnes tillräckligt av det, svarade amanuensen. Nå, det blir köparens sak och inte min.
--- Varifrån är kolmen? undrade Winkler.
--- Uppifrån Torrlinge, icke långt från den stora elektriska kraftöverföringen i Dalälven, genmälde Swedén.
Så satte han sig och skrev ut analysresultatet och skickade det till den otåligt väntande konsul Helling, i det han samtidigt med ett par ord nämnde, att av provet att döma hade man här att göra med en sak, som ej borde försummas. Funnes det endast nog av råämnet, så kunde säkert pengar göras av denna svarta kolm-massa.
Sedan hörde amanuens Swedén intet mera av hela saken --- förrän efter ungefär en månads förlopp. Då ringde det i telefonen.
Det var konsul Helling, som talade.
--- Det där radiumprovet, sade konsuln.
--- Aha, det från Torrlinge?
--- Just det, ja. Det börjar på att gå surr för mig med den saken. Jag har nu haft icke mindre än fyra olika bergsingenjörer på platsen...
--- Nå?
--- Och jag har sänt av kolmen till Berlin, madame Curie i Paris, till Fresenius i Wiesbaden, till gudarna vete allt för platser jordkulan runt --- --- ---
--- Och resultatet?
--- Ja, det är det, som är så blixt förgjort. Det blir mycket ibland och ibland rakt av ingenting.
--- Nåja, det kan ju ofta hända.
--- Ja, men det är något annat också. Men jag vill ej tala om den saken i telefonen; ville inte ni vara vänlig att besöka mig på mitt kontor så fort som möjligt?
--- Jo, gärna --- om en kvart.
--- Tack.
Inne i konsul Hellings privata kontor stängde denne de dubbla dörrarna väl vid Swedéns ankomst och viskade:
--- Bonden lurar mig!
--- Vad behagas!
Swedén blev alldeles häpen och begrep ej ett ord.
--- Jo, bonden lurar mig.
--- Säljaren, menar ni?
--- Javisst. På ett eller annat sätt tillför han radium till proven. Liksom andra smuggla in guldstoft, så snillar han in radium. Förstår ni?
--- Neej, det gör jag verkligen icke. Ty detta är en komplett omöjlighet.
--- Å --- visst inte --- han bara smyger dit litet --- ---
Amanuensen drog på smilbandet; komiskt, vad lekmännen fingo allt att gå lättvindigt för sig.
--- Nej, svarade han, det är och blir en omöjlig sak detta --- man kan helt enkelt icke göra det --- ser ni; att tillföra guld är en sak, som är mycket lätt --- guld fås ju överallt --- men att praktisera in radiumkolmprover --- nej, herr konsul, det är alldeles absolut omöjligt.
--- Nå varför det då? undrade konsul Helling. Det är väl likgiltigt vad metallen kallas --- guld eller radium.
--- Det är så sjutton heller, svarade amanuensen tämligen häftigt, ty var i all världens da'r skulle den bonde ni talar om få detta radium ifrån. I hela världen finnes det blott några få gram radium.
--- Men kan det inte tänkas, att mannen --- hans namn är förresten Klas Blom --- äger ett radiumrikare mineral, som han i hemlighet tillblandar mina kolmprover.
--- Nej.
--- Nå, nå, skrik inte så fördubblat --- varför läte sig detta ej tänkas?
--- Helt enkelt därför, att om Blom ägde något sådant, skulle han naturligtvis utbjuda detta i stället för den uppblandade kolmen ---
--- Ja --- det är ju alldeles korrekt --- men --- men --- kan det icke antagas, att han behandlar kolmpulvret på något sätt?
--- Behandlar? Vad menar ni?
--- Att han gör dem radioaktiva medelst magnetism eller annat?
--- Omöjligt --- radioaktiviteten är en egenskap, helt enkelt, --- detta är också omöjligt ---, svarade Swedén. Men vad har ni för orsak att misstänka Blom? Har ni ertappat honom? Och i så fall med vad? Ty här finnes intet att ertappa honom med --- det gives intet sätt i världen att bibringa en kolm en radioaktivitet, som den ej i sig själv besitter. Så det vore lustigt att höra, vad ni menar, att Blom skulle ha gjort.
Konsuln berättade nu, att de påsar, i vilka kolmprov tagits, som regel visat sig betydligt rikare, ifall Blom haft något --- ett eller annat med dem att göra än annars --- ja, att kontrollprov, tagna på samma ställe, men utan Bloms vetskap, visat ett negativt resultat, medan de prov, han visste om, gåvo lysande analyser.
Amanuens Swedén höll på sitt --- detta vore endast rena tillfälligheter --- medan konsuln envist stod på sitt.
Och slutet på konferensen blev, att konsul Helling engagerade Swedén att resa upp till Torrlinge för att på ort och ställe göra undersökningar om det mystiska radiuminnehållet i kolmen.
--- Och jag skall bjuda er på ressällskap också, tillfogade konsuln.
--- Ah --- ni själv?
--- Nej --- herr Anton Löf.
--- Vad --- detektiven?
--- Just han.
--- Men varför? Han är icke fackman --- han är ej bergsingenjör.
--- Nej, men nu ha fyra ingenjörer varit däruppe och ej kunnat lista ut knepet --- --- ---
--- Det är intet --- det kan icke vara något, när det gäller radium.
--- Ha, ha ha --- där ser ni --- ni säger som de andra.
--- Därför att det är sant.
--- Så, så, så, --- detektiv Löf följer er --- när kan ni resa?
--- I övermorgon.
--- Gott.
--- Du utgår från felaktiga förutsättningar, min vän, sade Löf. Tag du dina prover ur kolmen, lägg in dem i förseglade påsar, gör vad tusan du vill, --- men jag arbetar på helt annat sätt.
--- Hur?
--- Jag förutsätter, att Blom är skyldig till ett eller annat bedrägeri med kolmen, --- jag frågar mig därför: vad är det, och hur bär han sig åt?
--- Ha --- ha!
--- Ja, skratta du.
De voro nu framkomna till fältet och togo in hos ägaren av radiumförekomsten, den omnämnde Klas Blom, en tunn, mager och plirande karl på något över sextio år.
Till och med Swedén tyckte, att Blom verkade lömsk och besynnerlig.
Hans hem var det vanliga bondehemmet, på ett undantag när --- ett rum hade helgats åt litteraturen --- gubben Blom föreföll ett vara en beläst agrar.
Vid de båda herrarnas alldeles oväntade ankomst tycktes Blom bli litet förlägen --- men det kunde ju vara inbillning av besökarna.
Han följde emellertid med och visade dem förekomsten.
Den utgjordes av ett ganska brett lager av alunskiffer och i denna uppträdde här och där körtlar av kolmen.
Löf följde experten stillatigande, --- han gjorde då och då sina små observationer, och dessa resummerade han, när han blivit ensam med Swedén, på följande sätt:
Varför sade Blom alltid, att det fanns radium just under ledningen?
Amanuensen såg förvånad på detektiven.
--- Under ledningen?
--- Ja, under den där högspända, elektriska kraftledning från Dalälven.
--- Nej, hör du, Löf. Nu är du för stark. Vad skulle ledningen ha med detta att göra?
--- Ja, inte vet jag, svarade Löf, men egendomligt såg det ut.
--- Ja, så mycket kan jag säga dig, att detta är ett felaktigt spår.
--- Besynnerligt emellertid, att ingen radiumaktig kolm påvisades av gubben utanför ledningen.
--- Men är du då alldeles bakom flötet, Löf? Detta är ju ren slump alltsammans, --- bara slump.
Detektiven behöll sin mening för sig.
Han hade presenterats som en vän till Swedén, en vän, som endast gjorde en lustresa och då av en händelse åtföljde amanuensen.
Men han tyckte sig hos Blom märka något liknande en skygg oro, när han betraktade honom. Och därför sade Löf redan första eftermiddagen helt oförmodat och hastigt:
--- Jag kommer att resa strax --- kan ni skaffa en häst?
Swedén häpnade.
--- Vad nu?
--- Jo, jag reser. Här är det skäligen tråkigt, --- lagom lustresa detta. Nej, vet du vad jag gör, --- jag reser till närmaste stad, --- det är Falun --- där får man i alla fall en grogg åtminstone, --- telegrafera till mig när du är färdig här med ditt arbete, så följas vi åt hemåt.
Blom lyste upp allt mer och mer. Det var tydligt, att han helst såg, att Löv reste.
--- Jo, det finns häst, svarade han.
--- Tack.
När de åter voro ensamma, upplyste Löv:
--- Jo, det är bäst så. Men något annat svar fick icke amanuensen, hur mycket han än frågade.
--- Och jag, undrade Swedén till slut, skall jag spionera på gubben?
--- Nej.
--- Men?
--- Det är bäst så, sade detektiven, och därmed satte han sig upp i kärran och lämnade amanuensen ensam med Blom.
--- Storartad detektiv, den där Löv, tänkte han och såg efter den bortilande. Lägger sig att supa i Falun och ger mig på båten.
Vid 12-tiden samma natt smög det sig en mystisk skepnad fram längs den elektriska kraftledningen vid Torrlinge. I ena handen bar han en besynnerlig apparat, --- en lång stång, vid vars smalända det var fäst något, som liknade en skurborste.
Skepnaden stannade vid kraftledningen, just på ett av de ställen, som detektiv Löv lagt märke till, att Klas Blom påpekat såsom varande radiumhaltigt.
Så höjde han stången.
Högre och högre.
Slutligen rörde den borstliknande ändan vid koppartråden, och ett lätt, gnisslande ljud förnams. Skepnaden svängde stången fram och tillbaka utefter koppartråden. Sedan behandlades nästa tråd och så den tredje. Ledningen utgjordes av hela sex trådar, och efter omkring en kvarts timme hade den mystiska personen gnidit sin borste utefter alla trådarna.
Så vandrade han till näste "radiumställe" och återupprepade samma manöver, och på detta sätt skred han sakta fram utefter hela den del av ledningen, som strök fram över radiumfältet, varpå han försvann sakta mot Bloms hus.
Just reste sig en annan gestalt ur ljungen.
Det var detektiv Anton Löv.
--- Jaså, min gubbe lilla, sade han sakta. Jo, jo, --- det anade mig, att du hade något sattyg för dig. Men vad? Ja, det återstår att utröna. Att det gick så fort att narra gubben ur sin håla, trodde jag ej, --- men desto bättre. Nu gäller det att redan imorgon återvända från "Falun".
Ingen kan undra över, att både Swedén och Blom blevo lite häpna, när nästa dags middag en skjuts körde fram och ur densamma steg Anton Löv.
--- Jag hade det lika tråkigt i Falun, sade han. Jag föredrager nästan Torrlinge och ett par flaskor wisky, mot den värsta törsten har jag med i kofferten. Men säg, herr Blom, ni har ju ett storartat bibliotek, --- säg, kan jag ej få tillbringa min tid i detsamma och odla min själ, medan min vän och ni äro upptagna av edra affärer?
--- Med nöje, svarade Blom.
--- Ja, apropå affärer, pladdrade Löv vidare, vad är det för affärer ni hava med varandra? Att det är något gruvjobb, det märkte jag ju i går, --- men vad?
--- Jag säljer en finfin kolmförekomst till konsul Helling, svarade Blom. Det beror på radiuminnehållet, så är allt klart.
--- Och priset?
--- Etthundrafemtiotusen kontant, innan ett skott får lossas, svarade Blom.
Innan ett skott får lossas? tänkte detektiven --- det hörs misstänkligt. Är det därför att något fuffens göres med ytan, månntro?
Högt frågade han:
--- Och varför får ej köparen tränga ner i djupet och se efter om det är lika rikt som uppe i dagytan?
Swedén svarade i stället för Blom:
--- Å, --- endast därför, att man därigenom skulle skada den överliggande kraftledningen. Om konsul Helling köper förekomsten, måste ledningen först flyttas, innan man kan börja med gruvan.
--- Men så flytta den redan nu då!
--- Är du tokig, --- det blir ett alldeles för dyrbart nöje.
--- Gott.
Vänd till Blom, sade detektiven:
--- Och nu får jag kanske disponera över edert bibliotek, herr Blom?
--- Var så god, herr Löv, var så god.
När detektiven väl såg de båda andra på väg ut till fältlet, slog han sig ned i en stol och mumlade:
--- Jag såg i dagsljuset att trådarna voro blanka just över radiumställena, men inte annorstädes --- och nu gubbens infami att lägga förekomsten just på dessa ställen, varest man ej får spränga --- ah, slug är du, gamling --- men Anton Löv är dig ett strå vassare.
Han reste sig och började snusa i bokreolerna.
Det gick ett par timmar, och ännu hade han ej funnit något misstänkligt.
Då!
Ur en av de nyaste tyska kemierna föll ett skrivet pappersblad...
Han läste...
--- Radioaktivitet, stod det, framkallas på ytan av en koppartråd, genom vilken en högspänd elektrisk ström flyter...
Vivat!
Mera läste han ej.
Så hade gubben Blom dock röjt sig.
Hur klart var icke alltsammans.
På trådens yta bildade sig ett radioaktivt skikt.
Så ofta det behövdes, gned Blom bort detta skikt under natten med den isolerade skrapan på stången; det ytterst fina dammet föll ned på kolmen --- och gjorde den radioaktiv --- och till nästa natt ägde koppartråden ett nytt radioaktivt ytskikt --- som ånyo kunde avskrapas.
En sådan filur!
Antov Löv stoppade på sig pappret och gick ut --- bort emot radiumfältet, varest de två andra "arbetade", Swedén med att fylla kolm i provpåsar.
--- Bry dig inte om flera prov, du, Swedén, sade detektiven.
--- Vad nu? Vad menar du?
--- Kom och drick en grogg med mig i stället, det lönar sig bättre, och så överlämna vi metallputsningen...
Blom spratt till...
--- Och radioaktiviteten...
Blom bleknade...
--- Åt hr "gruvägaren" Klas Blom.
PRENUMERERA PÅ HUGIN!
