Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta förskräckliga spektakel grep emellertid Adolf så pass,
att han liufvudstupa lämnade socknen och for i väg till Amerika.
Se’n hördes det ingenting af honom. Men skolläraren, som
har posten om hand, lät ibland förstå, att det då och då gick
bref emellan honom och Mina i Mogården.
Vi hade emellertid nära på glömt bort bå’ Adel-Skomakare
och äfventyret vid Lindstads badstuga. Men så, serra dö, kom
Adolf minsann åter dagarna före pingst ett år.
Ni kan aldrig tro hur fin han var med guldkedja och rock
som en svalstjärt. Stöllar hade han alldeles som ett par
drög-åsar och så vassa voro de i tårna som spetsarne på en hötjuga.
När rusthållarn fick syn på’n vid kyrkan pingstdagen, tänkte
han som så, att lian väl kunde bjuda honom hem till middagen.
— Sådan fågelskrämma som han nu är, kan han inte vara
farlig för Mina, mente gubben och gick bort och sporde m:r
Adolf Svarisson, 0111 han inte ville svänga med upp till Mogård
efter tjänsten.
— Yes, döbbelju, well! sa’ Adolf.
Men innan de satte sig till bords hos rusthållarns, ångrade
gubben på att han dragit dit amerikanen.
Ty han såg allt på Minas later och braskande, att hon
fortfarande var glad vid pojken.
— Flecka ä’ blind, ho’ måtte inte si hur den skrangelhanen
vetter i ben och hasor! murrade gubben och blef allt mer och
mer bedröfvad i sin anda.
Obegripligt fin var Adel emellertid ocli i allting vände han
sig precis som den värste herre. När han skulle äta dängde
han i öfverdåd från sig knifven, och gaf sig på köttet efter
Mo-gårds gamla skälleko med bara gaffeln. Men det var då
dumdristigt gjordt, och kunde inte aflöpa annat än illa. Ty just när
gubben vid ett tillfälle såg hur Minas ögon, alldeles vidöppna af
kärlek och beundran, hängde fast vid Adel, fick denne en
kött-kluns fast i halsen. Han tråkade och sväljde och tråkade flere
hvarf, men det halp inte. Han blånade tvärt i synen och höll
på att dråsa af stolen.
— Slå’n i röggen, slån i röggen, far, ella’ dör han! skrek
Mina. Och rusthållarn steg upp och klämde till amerikanen mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
