Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Höst.
Sven Isakssons A’gust liade alla dar varit en konstig pojk
och städse i vettet framom sina år, så att gummorna i
grann-hället hade beständigt hållit honom för ett vidunder och ett
underverk.
Han var inte mer än vid pass fyra månader gammal, då han
fick sina första tänder, och när modem höll undan läpparne på
den lille parfveln och visade rännaregummorna, som kommo och
sneko kaffe, de små korta pärlorna i bytingens nedre gom, så
slogo de ihop händerna, snörpte på sina egna tandfattiga gap
och skreko:
■— Kors i alla dar! Den pojken ä’ då så långt före sin tid,
att han blir då aldrig gammal!
Men han lefde ändå, trots gummornas förutsägelser. Han
kunde gå, när han var 11, talade rätt bra när han var 14
månader, och när han var 4 år, svor han så rent som den argaste
länsman.
När han var så där fyra och ett halft år, höllo de ett litet
midsommargille hos Sven Isaksson, och Magnis i Skripen var
där, förstås, med hustru och ett barn, en liten flicktossa kringsvid
fyra år. Hanna hette hon.
A’gust och flickan rullade om med livarandra och hade fasligt
roligt i gräset, så att det äldre gästabudsfolket inte kunde annat
än grina åt de små.
— Töcker du om flecka, A’gust lelle? flinade Magnis.
— Ho’ ska bli ini lella fättemö! sa’ pojkavasken och rände
in en stor polkagris i munnen på den lilla.
— Ajiame, så’nt vett och förstånn’ han har, den pojken, mer
än mången sjuttonåring. Jaja, ingen vet, hur dä’ kan hampa sig,
ty före spå, ätter gå, plär man säga. Äss han bara får lefva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
