Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Skjut en serje med denna bössan, så får ni se, att
bo’ inte ä’ så oäfven, föreslog Linus.
— Nåja, jag kan väl försöka skräpet, lät han, och så
gingo karlarne ut på förstubron. Linus sprang och ritade
upp några cirklar på stallgafveln, utan att tänka på kreaturen
där inne. Och nå n tänkare var Linus heller inte. Så
började Niklas damma på skott efter skott, så att det skrällde
i hela Storegår’n.
— Laddningen går kveckt, och dä’ ä’ förstås en stor
fördel, utlät sig Niklas och släppte utaf det fjärde skottet.
Men då fingo de höra ett förskräckligt ramlande och
lefverne nere i stallet och en karl hojta därnere, som om det
gällt lifvet.
— Åh, hästarna ä’ bastant bundna och dä’ skadar inte,
att bå’ dom och drängafasen få vänja sej vid smällar, log
Niklas och släppte af det femte skottet mot väggen.
Därefter blef det ett lika fördubbladt väsen därnere,
blandadt med jämmer.
— Kuloma måtte väl aldrig gått igenom väggen och
rispat hästarna, sa’ Linus.
— Di måtte väl så hundingen heller, för väggen ä’ tre
tum tjocker, skrek Niklas. Och så rusade de båda karlarne
ner åt stallet. Hade Niklas i Storegårn aldrig blifvit flat och
snopen förr, så blef han det nu, när han dängt upp stalldörren
och tittade in. Bägge hans hästar, som han var så storaktig
åt, lågo i sina spiltor och sparkade förfärligt med bakbenen.
De lågo i dödsryckningarna. Och tvärs öfver hackelsebingen
låg Kalle, friaren från Fällebo, blek som ett lik, medan blodet
strömmade ur bans ena lår. Pojkstackarn hade kantänka tyat
sig ner från rännet, när han fick böra smällarna och ramlandet i
stallet, och så hade äfven han där nere träffats af en kula, hvilka
alla gått lika lätt genom väggen som genom ett pappersark.
Det blef emellertid ingen tid att fråga efter, hvarför
Kalle befann sig i stallet. Greta kom och lät forsla in
honom och tog sig an hans sår, som i alla fall endast var
ett köttsår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
