Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja han gjorde så, och ja’ minns allt livad han sa’ te’
prästafrun, när ho’ gaf honom en sup samt ost och hrö’ ocli ha’
honom ursäkta att ho’ inte hade nå’t smör! utlät sig Pelle i
Fränsta.
— Hva sa’ han då?
— Bry sej inte om smöret, frua lella, sa’ lian, för
brännvinet ä’ nok ändå, när allt kommer omkring, människans
förnämsta sofvel!
— Jaja, tänk såna rara ord dä var i honom! Antingen han
talte med folk eller herrskap, kunde han lägga dom som en präst!
suckade efterlefverskan och slank efter flaskan och sockret.
När. vi gäster sågo, hur lätt gumman var på foten, och
iakt-togo, hur spandersam hon var, kunde vi inte låta bli att hviska
oss emellan:
— Dä synes allt, att det är en stor lättnad för henne, att
Anders gick sin väg!
— Jojo men, hon ska’ nog känna det, som om hon fått ner
en stor väf och väfstolen utburen ur stugan! genmälde andra.
Och sanningen att säga, hade Anders nog inte varit så god
att ryckas med i sina dar.
Det syntes rent af i synen på änkan, ty ett sådant ansikte
som hennes finnes det då inte i hela världen.
Men inte var hon född med käkarne på det viset, inte, utan
Anders hade själf gått och fördärfvat henne.
Det var som så, att hon fick träla som en slafvinna om
dagarna, och sedan dref lian henne att sitta uppe och spinna
om nätterna.
En natt, när hon sålunda satt och spann, var hon alldeles
uttröttad och kom att gäspa så grundligt och vidlyftigt, att
käkarne gingo ur led på henne, och det var stört omöjligt, att de
ville gå in i sitt esse igen, utan hon måste väcka Anders.
Han steg upp, höstade henne under hakan och bände och
vred i hennes käk på alla de vis, men det lialp inte. Och det
kunde han nog begripit, ty det vill minsann konst till att lägga
ihop munnen på en käring. Det veta bå’ jag och många andra,
som äro något så när gifta.
Men Anders var i alla fall en karl, som inte släppte efter
här i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
