Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inte kunde han låta gumman gå och gapa i all evighet på
det viset. Sju mil hade han till doktorn, och den ende »kloke»,
där fanns i trakten, hade de nyss häktat för kvacksalfveri.
Här voro alltså goda råd dyra, och när Anders rifvit sig i
hufvudet en stund, fick han, gualof, en lysande och förlösande idé.
— Dä är bättre va’ brö’lös än rådlös! sa’han, tog käringen
i näfven och ledde henne in i snickarboden.
Där laborerade och krånglade han med kroppen på henne
tills han fick hennes hufvud in i hyfvelbänken i en för hans
ändamål lämplig ställning.
I början gjorde hon visst motstånd och ville streta emot,
men han var en sådan diktator och husbonde, att det icke lönade
sig för henne i längden, utan han fick, som sagdt, till sist
gunnne-stackarns skalle in i bänken, så att hon hade hakan mot skrufven
och hjässan åt mothållet. Se’n skrufvade Anders med mycken
framgång, och det dröjde icke länge förr än det sa’ »kratsch» i
käkarne på henne, och munnen rök ihop så det snarkade efter’et.
— Sir du dä, att jag kunde doktorera dej! lät Anders och
skrufvade loss sin nästan medvetslösa hustrus hufvud ur
hyfvelbänken.
Men när han synade sitt verk, blef han ändå inte riktigt
belåten, ty underkäken hade tagit skada och gått utanför den öfre.
— Nåja, han ger sig nog med tiden! lät Anders.
Men det gjorde han aldrig. När gumman efter månader
läkts, sköt underkäken likväl allt fortfarande ett godt stycke
utanför, så att kvinnan sedan dess såg ut i muntrakten såsom
ett sådant där svinok, som de begagnade förr i tiden.
När hon nu likväl gick omkring med flaskan bland likföljet,
tyckte vi ändå, att hon just inte såg så anskrämmelig ut.
Men det var väl kanske flaskan, som i våra ögon klädde
upp henne, och därtill voro vi ju vana att se gumman. Men den,
som första gång fick ögonen på henne, blef allt förbluffad.
Och så gingo vi högtidligt och anständigt efter likvagnen
åt kyrkan till och upphöjde med vårt tal den dödes förtjänster
och nämnde om hans bravater.
— Jaha, stränger va’ han, men karlafasoner hade han -—
pep Lotta i Bo. — En gång, när jag va’ däruppe, kom han in
litet fuller, och hustrun höll på att koka en gryta välling i spisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
