Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnfolken spådde, att han skulle fördärfva magarne på sej
och pojken och att det skulle bli straffet åt honom för det han
drifvit undan hustrun och gjort henne vettlös.
— Han är sämre än en munk, hette det.
— Så en morgon just i dagbräckningen — fortsatte Isak —
kom den döfstumme upp till oss och liylade och gnisslade med
tänderna och bar sig precis åt som en stolle.
I början trodde vi, att den orene anden farit i honom och
blefvo förskrämde. Han höll sig om magen och slängde sig hit
och dit, kastade sig i sängen och rullade ner i golfvet, och därpå
pekade han hemåt Johannes’ stuga och ryckte och slet än i den
ene än i den andre af oss liksom en hund, som vill att man
skall följa med honom.
Då förstodo vi till sist, att det måtte vara något på tok nere
i gårdstugan och så följde vi med.
När vi kommo dit låg Johannes och tumlade på golfvet och
skrek, så att det kunnat röra en sten. Han var precis grönblå
i ansiktet och det syntes att han led förskräckliga plågor. Han
kunde inte hålla sig still en enda sekund och det hemskaste vår
att se, hur ögonen nästan ville krypa ur hufvudet på’n. Och
hans jämmerrop se’n!
Bror min spände för och satte i väg efter doktorn, ty vi
kunde ju inte låta karlen själfdö heller, och under tiden sökte vi
lugna honom så godt vi kunde med varma tallrikar och med
brännvin. Men ingenting lindrade hans plågor.
Om ett par timmar kom doktorn, och så fort han fick se
Johannes sa’ han:
— Karlen har tarm vred!
Och när han undersökt honom, förklarade han, att han inte
kunde uträtta någonting med honom.
— Dä’ har allt blett inflammation. Ja’ kan bara ge honom
nå’t mot plågorna, sa’ han och gaf Johannes ett pulver.
Se’n reste han och runkade på hufvudet.
Men pulvret hade en god verkan, och om en stund blef
Johannes så lugn, att han kunde ligga stilla långa vändningar
och prata med oss.
Framåt aftonen sa’ han att han kände slutet vara nära och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
