- Project Runeberg -  Humoresker, skisser och historier från bygden / Förra samlingen /
424

(1909) Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

började skaka så att vi blefvo alldeles förfärade. Men allra mest
bestörta blefvo vi, då han tog till att tigga:

— I ska’ be’ Gu’ för mej, be’ be’ be’ allihop för min själ,
för det var jag, som lade båtshaken om stegbenet nere vid
marken och ryckte ner Olle i Byn, när socknastugan brann!

— Åh Herre Gu’ hjälp honom! stånkade vi.

— Jag ville lia’ Greta, men när jag fått henne, kom samvetet
öfver mej, och livar gång jag såg henne, kändes min missgärning
svårare. Och så gjorde jag henne olycklig också. Inte rådde
väl hon, inte hade hon bedt mig göra’t, stackarn! Be’ för mej
allihop! Tror I, att jag kan få förlåtelse, så bryr ja’ mej inte
om plågorna, om di blir aldrig så svåra?

Vi voro så upprörda, att vi inte kunde tänka eller göra nå’t,
och Johannes började ånyo rulla sig i förtviflan i sången.

— Ska’ ja’ då bli fördömd? skrek han, så att vi blefvo än
mera mörkrädda.

Men då gick min gamla mor fram till honom och bad honom
titta på taflan, hvilken hängde öfver sängen och som föreställde
Frälsarens korsfästelse.

— Si på den där röfvaren, som vänder sej åt honom, och
kom ihåg hvilket löfte han fick! grät gumman. Det var det enda
hon kunde säga. Men det tycktes vara nog, ty Johannes blef
tvärt lugn och knäppte ihop sina händer samt låg och tittade på
Frälsaren och den botfärdige röfvarn ända tills han fick likasom
ett belåtet drag öfver ansiktet, och då brusto ögonen på honom,

— slöt Isak, just som vi liunno vägskälet, där vi skulle skiljas.

— Sorgeligt, sorgeligt! Men vi ska’ hoppas och tro, att
Johannes fick näpsten här i ti’en och undgick den i den andra
världen, hvilket är en nåd, mente vi och skildes åt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:11:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/humohis/1/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free