Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i förskräckelsen, tog- det alltid till att braka i väggar ock tak,
så att det var hemskt åt’et.
Många trovärdiga personer, hvilka gått dit upp om kvällarne,
svuro på, att där var skamstyg på färde i Fästampen, så att vi
till sist måste tro.
Då kom Johannes i Intägt och Kalle i Sölje en afton bort
till vårt ocli sa’ som sanningen var:
— Yi få lof upp till Fästampen, för är det sant, som sägs,
så ä’ vi inte försvarade med mindre än att vi få dit prästen till
att reda ut, om det är fan. Och då får han lof att drifva ut
honom, innan han får hemortsrätt i sockna!
Nå jag satte mig upp i deras åk, och vi barkade i väg. Men
först stoppade hustru min på mej lite stål och lite hvitlök och
en psalmbok.
— Nu kan du va’ trögg! lät hon.
Rätt i solagången kommo vi upp till toj-pet, och Johannes
band hästen vid grindstolpen, och så gingo vi in och började
språka med husfolket.
Jag satt vid den östra väggen utanför sängen, och Kalle i
Sölje på en soffa midt emot.
Flickeskam, som inte ser så illa ut, gick omkring och suckade
på golfvet, och gubben satt i en vrå och såg menlöser ut.
Rätt som vi sutto där och voro just inte mer än lagom
djärfva, fick jag se hur Valdenström började svänga och krångla
på väggen öfver hufvudet på Kalle.
Ja, ni begriper väl, att det var Valdenströms porträtt, som
hängde där inom glas och ram. Och innan vi visste ordet af,
dråsade Valdenström neder af sitt rum och drabbade midt i
skallen på Kalle, så att glasbitarne yrde utåt stugugolfvet.
•— Nu ä’ dä’ här! skrek flickan, och Kalle var nära döden
af skräck, och Johannes sa’:
— Dä’ ä’ den onde själf, som regerar här, efter inte
Vallenström får hänga i fred en gång!
Jag var måntro inte sen att börja tugga på hvitlöksbiten,
som hustru min stoppat på mig-, och det styrkte mig så pass,
att jag kunde slänga fram några ord 0111 nyttan och behofvet af
en prästs eftersändande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
