Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var konstigt med henne, något outgrundligt på botten,
som gäckade våra forskningar.
De logo, de blå ögonen, de dårade och drogo all vår
längtan, all vår håg, våra tankar och allt oemotståndligt mot deras
underbara djup. Men när vi kommo för nära dem, sköto de
blixtar och drefvo oss på flykten.
Så gick det åtminstone för mig,’och på samma sätt lärer
det gått med hvar och en af de öfriga pojkarne också.
❖ *
*
Det varendagibörjanaf maj,en söndagsafton, klar och halfljum.
Nedanför ättestupan i Nyby hage, där aspar då stodo mellan
klippfoten och ån, plägade de första sipporna i trakten gå i blom,
och jag hade lurat ut, att Greta helst höll sig där om
söndags-aftnarne, medan far hennes sof på sofflocket inne i stugan och
gumman var på bönemötet.
Så gick jag dit och träffade henne i lunden. Och Greta log."
Yi sutto på en tufva midt ibland sippor i rosengård, och
jag såg i det blå, i det dunkla skälmska blå i Gretas ögon, tills
jag kände det alldeles som i ett rus.
Jag hörde inte, såg inte annat än Greta, och till sist var
det, som om jag burits bort med henne på kanten af lätta skyar.
Men plötsligt tyckte jag, att det kändes, som om jag förlorat
jämvikten och börjat falla och hissna.
Det var en konstig förnimmelse det där, och så grep
jag-ett fast tag om Greta och drog henne till nng.
— Håll dig fast i mig, älskling, låt oss falla och lefva eller
dö tillsammans! stammade jag.
Men Greta slet sig lös, och jag minns än i dag den konstiga
blick hon gaf mig. Gu’ vet hvad det låg i honom. Icke ensamt
hån eller förakt, icke enbart medömkan. Kanske var det en
blandning af allt det där. Men sådan var den blicken, och
sådana de ord, som ackompanjerade den, att jag gick skamsen
min väg, gick såsom i bakrus och vågade mig sedan icke mera
neråt »sippdalen vid Nyby».
Den blef för alla tider mitt Melunapäss.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
