Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men året därpå kunde jag, så fort sipporna började spritta,
icke bärga mig längre. Det drog ocb drog mig bortåt
Nyby-liåilet.
— Kanhända har hon fått bättre vett och redigare tankar,
hoppades jag, och förmodade, att hon nu måste gå omkring och
sörja och ångra sig, sedan hon motat bort alla sina tillbedjare,
den ene efter den andre. Ty det hade hon gjort under årets lopp.
Och Sven Assarsson hade diktat en så kallad grafsång öfver
sina grusade förhoppningar, hvilken sång vi nunade på litet hvar,
särskildt på en vers, hvilken löd:
»Jag är som ett strå på villande haf,
Som längtar att sjunka i djupan graf,
Men för’s mot min vilja af brusande sjö
Att slungas i sanden på sorgens ö . . .»
Jag drogs alltså en söndagsafton året efteråt bort till
asp-dungen vid Nyby. Men denna gång smög jag mig först upp på
ättestupan för att spionera ut, om Greta var därnere, nu som förr.
Det var inte utan att jag hoppades få se henne därnere i
sorg och tårar öfver sin ensamhet, och så tänkte jag, att hon
skulle blifva glad åt den, som komme och ville trösta henne.
Snart befann jag mig däruppe bakom tallen, som än i dag
står på bergstoppen, och så tittade jag andfådd och nyfiket ner
i dälden.
Minsann satt hon där icke på samma tufva, där jag för ett
år se’n suttit och drömt med henne.
Men —• »gamle baronens» yngste son var nu hos Greta och
höll henne i sin famn.
Det var som på ett hår när, att jag ramlat ner öfver dem.
Och Greta tittade i ansiktet på’n och lekte med hans mustasch,
och när han förde upp hennes hufvud och böjde sig ner och
kysste henne, hvilket han gjorde gång på gång, slog hon armarne
om halsen på’n och skalf som löfvet på aspen, hvarunder de
sutto — och — — — ja — jag kan inte tala 0111 mer.
* *
Inte så särdeles långt efteråt började vår »Blåsippa»
märkbart vissna. Hon hade tittat för högt, alldeles för högt, tills hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
