Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så inföll julaftonen ocli vi kommo om kvällen upp till Åbo.
Diir var på långt när inte så roligt som förr, och vi ångrade
nästan, att vi begifvit oss dit. Den gamle såg mer än vanligt
bedröfvad ut, och Rulle, som var spik nykter och kinkig, gick
omkring och svor, dels öfver »gubbens dumma och osmakliga
nykterhetsfantasier» och dels öfver drängen, som aldrig kom från
staden med flaskorna, som han sändt honom efter.
— Man kan ju hvarken äta eller sofva eller ha’ jul, när man
inte har något fludium! grälade han.
Omsider blef där julklappsutdelning som vanligt. Hvar och
en undfick sin gåfva, större eller mindre, blott Rulle erhöll ännu
ingenting, hvaröfver han syntes både förargad, långnäst och ledsen.
När vi så trodde, att det var slut med utdelningen,
öppnades plötsligt dörren, och ett stort — konjaksfat kom inrullande
i salen.
»Till kandidat R. Lind» stod det på en lapp midt öfver
sprundet.
— Min son, sa’ gubben med rörd stämma och gick fram till
ankaret, min son, jag har alltid, så vidt i min makt stått, sökt
uppfylla dina önskningar. Jag vill göra det äfven nu den sista
julafton jag troligen lefver. Se här din julklapp, hvilken jag
förmodar att du skall sätta värde på!
Det blef tyst som i en graf därinne och det kändes riktigt
kvaft i rummet, när gubben och gumman efter talet lutade sina
gamla hufvuden emot hvarandra och gräto. Vi kunde knappt
återhålla tårarne vi andra heller.
Rulle sa’ ingenting. Vi trodde, att han antingen skulle slå
af det hela med ett skämt eller bli arg och ursinnig. Men han
yttrade inte ett ord. Han bara stod och såg på de gamle, såg
och skalf och sväljde liksom om han sökt pressa ner något, som
ville stiga upp inom honom. Men det lyckades honom inte länge,
omsider trängde sig tårarne fram som ett störtregn ur ögonen
på’en. Och så rusade han in i sin kammare.
Det dröjde likväl icke länge förrän han kom åter med ett
papper i hand.
;— Se här far — snyftade han — är min julklapp till er,
gåfvobrefvet på en värdigare son!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
