Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvärtom hafva vi, hans grannar, nu långliga tider fått gå
vakt öfver honom i tur och ordning för att hindra honom från
att begå sjelfmord.
Det är nämligen som så att han blef liksom vriden i vettet
en vår, när sonen hans hade gått och skaffat sig nya kläder utaf
köpetyg nere i sta’n.
Detta grep Rike-Pelle så besatt, att han under tre veckors
tid gick ut på sin gårdsplan om kvällarne och tjöt och grät:
— Vi få gå ifrå’ gård och grund för pojkausslingens skull.
Han runcrar oss — lian runerar oss — bu — uh — uh!
Och till sist blef han så toseter, att han försökte skutta i
brunnen.
Men som lycka var för hans själ, fastnade han med
skinnby xbakdelen i en krok i brunnskaret, så att han blef hängandes
i själfva öppningen och kunde hvarken komma upp eller ner,,
förr än käringen kom till hans räddning.
Detta kunde emellertid inte ske utan att skinnpantalongerna
i någon ringa mån spolierades.
Och så olyckligt har rikedomen gjort Pelles lynne och sinne,
att han tog till att klösa ocli rifva gummeskråen det värsta han
kunde för flängans skull i pantalongerna.
— Allting vill du fördärfva, ditt leda skrälle. Dä’ hade
var’t bättre, om du tråkat ner mej i brunnen än att du
fördärf-vade böxera. Dä’ är skada för minst tolf skilling! rasade han.
Men efter den betan hull lian sig tämligen lugn en tid, fast
lian gick och såg ut som en och annan karl kan göra, när han
är snuslös.
Så hände det, att hans dotter, som med sorg och
bedröfvelse fick gå med en hemma vä fd hufvudduk, medan alla hennes
jämnåriga paraderade i hattar, i ett svagt ögonblick knyckte åtta
hela kronor ifrån far sin ocli köpte en fin hatt i sta’n för pengarne.
När Rike-Pelle fick syn på hattskrället, förlorade han
förståndet och greps tvärt af ett sådant raseri, att han sparkade
sönder båda träskorna mot husväggen. Det var naturligtvis inte
hans mening att krossa dem, ty de voro nästan nya och han hade
till ocli med kostat på dem en tjärstrykning och ett par järnband.
Han blef därför ännu mer vildsint och förtviflad, när han såg
dem i grus och spillror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
