Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hatten och träskorna! Ja’ ii’ runcrad! Ta’ liit
rake-knifven, så ja’ får skära halsen å mej! tjöt han och förskrämde
hela linset, så att de inte visste, hvad de skulle taga sig till,
utan skickade i sin nöd och förfäran efter prästen.
— Pelle får lof att lugna sej. Det är ju nästan bibliskt att
kvinnor ska’ styra ut sitt hufvud med all upptänklig grannlåt!
förmanade pastorn, när han förnam, att det var tösatrollets hatt,
som förkrossat både vett och träskor för Pelle.
— Står dä’ i bibeln, att di ska’ bringa sina föräldrar till
tiggarstafven och vräka på sej fågelskrämmor, som kosta hela
åtta riksdaler? Står dä’ så i bibeln, så var det väl helgotte
också! grät Pelle.
— Nej inte precis så, men där står, att »den svagaste
lemmen gifver hon den största ärona», lät prästen och talade så
grant för gubben, att han till sist löfvade att lugna sig.
Men konfys och grubblande blef han.
Hustru hans mente jämt på, att han gick och funderade på
något slags dödssätt som inte kostade nå’t eller som inte
för-därfvade hans kläder eller annan egendom.
Han började allt mer och mer se ut som ett hampaspöke och
livar gång Sven i Åbo såg honom, runkade han på hufvudet och sa’:
-— Gualof för att en inte ha’ blefvit riker här på jor’a!
Och allt som dagarne gingo blef det värre och värre för
Rike-Pelle. Folk kom och sade upp sina lån hos honom ty de
ville inte ge så hög ränta, som han fordrade, ocli midt i allt detta
elände kom där en strykareliund och bet ihjäl en bagge för honom.
Under tiden hade emellertid Pelle uti en gammal rönn å
ägorna upptäckt en klynna, som var så beskaffad, att han ansåg,
att 0111 han komme upp i trädet och satte in hufvudet i klynnan
och se’n släppte sig ned, så skulle lian på det sättet kunna
beröfva sig lifhanken utan att behöfva kosta på sig krut eller
tordärfva rep, eller förstöra vattnet i brunnen. Ty någon sjö att
dränka sig i fanns inte på långt håll.
Så, serradö, smög Rike-Pelle samma dag som baggen blef
ihjälrifven bort till rönnen. Och hur han vände sig, lyckades
han krångla sig upp i henne.
Sven och jag, som hade vakt öfver honom den dagen, gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
