Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin gård och ägnade honom en vård, som om det varit — hans
eget barn. Och häri understöddes han äfven af sin dotter.
När det sedan spordes, att Erik i Ugglekull dragit Johan i
Fågelsången ur viken, sa’ folket:
— Jaha, det var ingen närmre till det än han.
Men ifrån den betan hände det inte så sällan, att Johan
satte öfver vattnet och slank hän till Ugglekull om kvällarne.
Erik blef så nyter som en morgonmjölk i synen, när pojken
kom, och mor i Fågelsången hade ingenting emot visiterna, ty
hon trodde, att det var Erik, som drog honom dit.
Men en vacker dag slog det ned som en blixt i de båda
hemmen, att Johan och Ugglekullsflickan älskade hvarandra.
Sven och Eriks hustru hade ingenting emot det, utan togo
saken lugnt; men Stina och Erik blefvo liksom stela af
förskräckelse. De försökte nog allt hvad de förmådde att skilja
dem åt, men det såg ut som kärleken mellan de unga blott
tilltagit i styrka i proportion efter de hinder, som restes upp mot
densamma.
De stackars barnen kunde inte begripa hvad som i en hast
kommit på, emedan den enes far och den andres mor blefvo
ifrån sig, när de talade med dem oni sina känslor.
Erik värdt gråhårig på mindre än tre veckor och Stina i
Fågelsången blef som en hamn.
— Nu ha de minsann fått att ryckas med, stackars människor.
Den ena ledsamheten ä’ inte lik den andra, och hva’ ska’ de nu
ta’ sej till! menade de af grannfolket, som kände till Eriks och
Stinas ungdomshistoria.
Det gick emellertid inte att få de unga att glömma
livar-andra. Det var ju så nära tvärs öfver viken, bara några årtag
på sommaren och endast ett par språng öfver isen om vintern.
Hvarken Erik eller Stina hade någonsin nattro. Ingen af
dem hade likväl hjärta eller mod att säga barnen, hur det
egentligen hängde ihop, utan hvar och en af dem hoppades, att Herren
skulle komma emellan och hjälpa till, så att de skulle slippa
säga dem, att de voro halfsyskon.
Och det gjorde Han också till sist.
Vårfrudagsafton på kvällen visste Stina, att hennes son
hoppat öfver viken på isflakarne och begifvit sig till Ugglekull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
