Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade blåst sydligt ett par dar, och viken rensade sig som
man säger. Mon för en vig pojke var det då inte så särdeles
konstigt att kryssa sig öfver på isbitarne, som skockade sig i
den smala rännan.
Stina låg om natten och suckade och bad, att intet ondt
måtte hända den käre pojken, och att Herren måtte hjälpa
honom att bära den hjärtesorg, som en gång rätt snart skulle
komma öfver honom, ty innan våren hade hon föresatt sig att
säga honom sanningen.
Just som hon låg som djupast försänkt i sin suckan, fick
hon höra ett par häftiga rop utifrån, och efter hon tyckte sig
känna igen Johans mål, rusade hon ut i natten och ner mot
stranden.
Jo, det var han, som gått ner sig på återvägen.
Erik pulsade som en vansinnig mellan isstyckena i sin lilla
eka för att få fatt i honom, men ingenstädes stod han att finna;
han hade gått ned i det mörka djupet och allt arbete var fåfängt.
Till sist kom Erik i land hos Stina, hvit som ett lakan i
ansiktet.
— Herren har skilt dem åt! sa’ han och skalf på målet.
— Ja, ja, men hvem kunde tro att han skulle bönhöra på
ett så förskräckligt sätt!
— Kan tyckas så. Men hvad han gör, är i alla fall bäst!
tröstade Erik och återförde den förkrossade modern till stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
