Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi hade några söndagar å rad pröfvande orgelnister här i
socknen, hvilket var trefligt nog, fast det frestat orgelverket utaf
kattsingen.
Om den ene »profoljenisten» hade det sports, att han skulle
vara så vådligt granner att se uppå, att vi aldrig skådat maken,
och detta rykte förskräckte pojkarne, så att de inte visste sin
eviga råd. Ty de befarade naturligtvis, att de inte skulle få ha
sina flickor i fred, om han komme att få platsen. Och det kunde
de kanske inte ha’ så orätt uti.
Nå, han kom på lördagen och gick, som vanligt är, upp i
kyrkan och stämde verket och gjorde det perfekt till dagen därpå.
Men hur pojkarne nu vändes med det, antingen efteråt på
kvällen eller när stöten på söndagsmorgonen öppnat dörren för
att otteringa, så hade några af dem kommit in på läktarn och
till orgelverket, på hvilket de med någon slags fin, lång och
hufvudlös spik böstat ner två eller tre trampor i pedalen, di
kallar’n, eller det där verket, som orgelnisten sparkar uti, när
det skall låta starkt och fylligt.
Så kom söndagen, och kyrkan blef, förstås, proppande full
innan samringningen. Den vackre satt på sin höga pall samt
såg fin och vådligt prudentlig ut, och flickorna vände sig om och
sträckte halsarne och tittade och myste och blurade och snörpte
med mun och rodnade såsom de bruka göra, när de tänka lägga
ut giller för en stackars oskyldig karl. Och vacker var
orgelnisten, det är inte tu’ tal om det, rödlätter och ljuslagd och
trind-vuren som en liten apostel.
Så kom pastorn ut i altaret och skulle döpa ett barn,
gubevars. Och det gick ackurat sin gilla gång, ända till dess han
fått fatt i det lilla pyret och skulle gifva det namn. Då blefvo vi
förstås alla nyfikna och skulle höra efter hvad Sven i Mogården
— för det var hans barnunge — skulle kristna flickan till.
Just vid det momanget tänkte orgelnisten, att han skulle
gifva den gamle tramparn en liten väckare, ifall han gått undan,
och så ringde han något föga på honom.
Orgeltramparn stod naturligtvis utanför sitt bås i
tornförstugan och snusade med pojkarne, och när dessa fingo höra
ping-landet, blefvo de tvärt tjänstvilliga och sa’ med en mun:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
