Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kors för tusingen, nu vill lian ha’ väder! Vi ska’ hjälpa
cr ett grand!
Gubben hann inte hålla dem tillbaka och säga att de skulle
vänta tills det ringde därnäst, förrän pojkarne vräkte sig på
tramporna och knyckte ner dem i ett tempo.
Många spektakel och stollaforor har jag varit med om i min
dag, men knappast något besattare än detta.
Det var just, som sagdt, i samma vefva som pastorn fått
fatt i Svens tös för att gifva henne namn, då orgelnisten ringde,
och precis som pastorn doppade ner näfven i dopfunten, började
orgelverket illhoa som om domen kommit.
Det var en grof dunderbas och en något finare, men de
stämde inte med hvarandra, utan det lät sämre och inte bättre
än ett sprucket bälgaspel eller dylikt.
Pastorn blef verkligen så förskrämd och altererad, att det
var på ett hår när han tappat den lilla flickan, och han skulle
bestämdt gjort det, om inte stöten, som stod bredvid och höll
handduken, slängt denna och skyndat fram till hjälp ocli stöd.
Så började barnet gallskrika, och pastorn att vifat och liota
med handen uppåt läktaren.
Men det halp inte.
Pojkarne trampade på, så att de höllo på att spränga
bäl-garne, och bölet fortfor allt rysligare, fastän orgelnisten, på
hvilken hvartenda hårstrå rest sig af förfäran och blygsel, sprattlade
ocli sparkade i pedalen såsom ett vilddjur.
Vi visste inte hvad vi skulle tro, och det var inte underligt,
att ett par eller tre gummor dånade af, ty hemskt och
vådligt lät det. Faddrarne var ock stor synd åt, ty de visste
inte antingen de skulle stå kvar därframme eller springa sin väg.
Men rätt livad det var, läto pojkarna bli att trampa och då
blef det tyst förstås, så att döpandet kunde gå för sig till slut.
Bå’ orgelnisten och vi sansade oss då ett grand, och han sprang
in i verket för att titta efter felet. Men då lian ingenting såg
till, trodde han väl, att det var nå’t tillfälligt fel, som orsakats
af kölden och som gifvit med sig till sist. Alltså ville han i
behörig tid draga till med ett preludium. Men innan han fick
fingrarna till tapplorna klämde de sabla basarne i på samma sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
