Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvari nu emellertid Ulla beträffade, blef bon efter den där
betan alldeles förvandlad. Blygheten rymde med ens ifrån henne
och hon värdt som en sprittande lärka om våren, så att hennes
bekanta aldrig nog kunde förundra sig öfver hennes snabba
sinnesändring. Ty de begrepo inte, att det var kärleken, som kommit
emellan och förlossat henne från den forna tungsintheten.
Men när hon sedan rätt snart kom underfund med, att Sven
Petter bara drifvit skoj med henne, att han inte haft den
aflågs-naste mening med allt hvad han sagt den där kvällen på vägen
genom Storegårds hage i Rinkaby, undergick hon än en förvandling.
Hon blef, som man säger, toseter och fjantig samt till ingen
nytta och till intet gagn. Så länge föräldrarne lefde, satt hon
sedan dag ut och dag in och år ut och år in på en soffa vid
fönstret i Fårakull och vaggade med kroppen och tittade och
väntade Sven Petter.
— Nu ha vi honom snart här, för i da’ bär det af till
prästen efter lysesedel! voro nästan de enda ord man hörde henne
säga.
När sedan föräldrarne gått till vår Herre, hyrde församlingen
in henne hos en ensam kvinna, som hade en liten stuga på
Rinkaby skog.
Där hade hon nu suttit och vaggat och tittat, tills hon
omsider blifvit gamla människan.
Men under tiden hade däremot Sven Petter vuxit till i ålder
och visdom samt omsider blifvit ett ljus och en ordförande i
Rinkaby.
Ulla tog sig aldrig hvarken ondt eller godt före, så att man
godt skulle kunna trott, att hon gått ur världen, om man ej
nödgats påminna sig henne vid kvartalen, då fattigsäden och
sofvel-skillingarne utdelades.
Så mycket mer förvånad blef man därför en söndagsmorgon,
då gumman, bos hvilken hon var inackorderad, kom fram till
Sven Petter och förklarade, att Ulla med ens blifvit alldeles vild,
så att det var nästan vådligt att hafva henne i huset, där ju
ingen karl fanns.
— I får lof köra henne till hospetalet bums! rådde gumman.
— Hm! Ja’ ska’ utreda saken och bereda ämnet och höra
stämman om’et! resolverade Sven Petter samt uppsatte därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
