Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungdomen brukade gå dit ner och leka och fröjdas åt våren
och vagga sig in i hoppet. Men jag skulle inte kommit ihåg
denna kväll, bland de många, därest jag inte just då fått höra
Sven i Svanholmen fria till Mari i Lindhult.
Jag skymtade dem sitta under den hvita häggen med
armarna om halsen på hvarandra. De hvarken hörde eller sågo,
och jag tänkte icke på hur skamligt det är att lyssna på folk.
Utan jag kastade mig ner på marken ett stycke bakom och fick
höra bvarteviga ord de sade.
Ni kan aldrig tro så vackert de talade till hvarandra och
de menade nog också då allt livad de yttrade. Det fanns
säkerligen intet svek i någonderas hjärta. Hvad han skulle älska
henne ända in i döden och skydda henne! Men utan henne
skulle lifvet blifva svart för honom såsom sotet i pipan. Så
talade Sven och sannerligen jag kan få mig att tänka annat, än
att han hade mening med det. Ty Sven var en bra pojk, en
riktig dunderpojk. Och han blef en bra karl också. Till en tkl.
Men Mari hon lutade sig intill honom och grät i glädje.
— När vill du då, Sven lille, att vi ska’ gifta oss? log hon
emellan glädjetårame.
— Te’ hösten, antingen potater eller kröser slå bra till
eller ej.
Och så blef det också. De hade sitt lilla bröllop och voro
så lyckliga. Och vi, deras känningar och läskamrater, voro med.
Allesammans tyckte vi, att vi aldrig sett ett så strålande
brudpar med armarne om hvarandras lif ge sig ut på vandringen.
Ar kom och år gick. Lycka och tro, kärlek och ro rådde
och regerade i Svanholmen.
Här har vi alltså ett exempel på ett par människolif, som
började riktigt vackert och bra.
Men plötsligen, precis som en blixt, kom stöten, som kastade
dem ur spåret.
En söndagsmorgon, när jag skulle åka bort till kyrkan, hann
jag Mari i Svanliolmen på vägen och jag undrade så mycket på,
att hon gick ocli inte åkte till templet. Jag tyckte också att
hon tunnat af så betydligt, när jag såg henne på ryggen. Ilon
såg affallen och mager ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
