Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade bud neråt Fridhemmet, men där hade ingen heller sett honom.
Till och med änkan var inte hemma. Hon hade gått te’ Blankebo
kvällen förut för att se till sin sjuka mor, hade man svarat budet,
oeh Johannes hade inte var’t synlig där nere på den dag man mindes,
upplyste drängen på stället.
— Jaha, då ska’ en få si, att han gjort af med sig, mente vi
lite till mans och ömkade oss öfver honom. Men vi tyckte på samma
gång, att det var lika godt åt Johanna.
Måndagen gick, och ingen Johannes kom till bys. Då voro vi,
förstås,- allesammans säkra på, att det var galet ställdt med honom.
M-en ett litet grand före läggedags på måndagen, och just när jag
var i färd med att stänga förstudörren hemma i Skällebo, kom,
minsann, Johannes stöflande.
— Hä, ä’ du inte döer? skrek ja’ till.
— Nähä, men inte långt ifrå’! Ja’ har var’t i den värsta
klab-basjon å i så’na omständigheter, att ingen kan tänka sej värre, å nu
ha’ ja’ kommit te’ dej för å få hjälp i mitt elände. Du får lof följa
me’ hem och hjälpa me’ mä Johanna, för du ä’ den störste mästare
i ljugning som finns! slammade karlen.
— Nu ska’ du inte smeckra mej, för ja’ kan, gu’ nåde mej,
knappt ljuga te’ husbehof. Men kan ja’ va’ dej te gagn å nötta, så
vell ja’ gärna stå en medkresten bi efter förmåga! lät jag.
Och så talade han om sin sak för mej.
På lörda’n, just i solagången på aftonen, hade det kommit på
honom att svänga ner till Lena i Fridhemmet. Han tyckte inte att
blåsten var så värst svår just då. Tvärtom ansåg han, att vädret var
passligt för hans företag, ty när det är ledt ute, är man ju inte så
utsatt för att träffa folk på vägarna, som se hvart en tar vägen.
— Dä’ håller streck. Men hvad tänkte du säja Johanna att du
var’t, när du kom igen! lät jag.
— Att ja’ var’t i Månsabo oeh kräft pengar! — Nå, jag gick
oeh plumsade i snön och kom te’ Fridhem och gjorde tecken åt Lena.
En får lof passa sej där också för drängens och pigans skull, kan
tänka! suckade Johannes.
— Dä’ begrips! Fortsätt!
Ja, så talade han om, att när han funnit, att Lena förstått tecknet,
hade han smugit sig bort åt badstun, där hen och Lena plägade
träffas, då de ibland ville språka med hvarandra. Några minuter
efteråt hade Lena kommit och varit lite grannklädd. Hon hade lurat
sitt husfolk med att säga, att hon skulle gå och se till mor sin.
Därför hade hon för syns skull en korf oeh en pannkaka med sej i
ett litet knyte. Och hon hade nog också tänkt att gå te’ Blankebo
också, om det stått till för henne.
Sen hade de satt sej i badstun och pratat och inte tänkt på
hvad tiden led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
