Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På törnestig.
Inte rådde Lena i Linnebråten för att lion kom att uppträda i
denna världen med ett ansikte, som ingalunda kunde kallas vackert
och med armar så långa, att hon med desamma lätteligen skulle
kunnat omsluta två karlar på en gång. Stackars Lena, Gu’ vet om
hon någonsin fick famna en endaste en.
Inte rådde Lena för, att hon fick rödt hår, som aldrig lärde sig
tukt och anständighet, inte var det hennes skull, att det frodades så
otaliga och så mörka fräknar på hennes kinder och näsa, inte hade
hon själf skapat sin man med den långa underkäften eller sina öron
så stora och så röda. Nej, nej, hon hade själf ingen skuld i allt
[ detta. Hon fick lof vara nöjd med att vandra sådan, som vår Ilerre
hade gjort henne. Och det borde människorna också tänkt på.
Det var heller inte Lenas skull af t hon redan från barndomen
fick en så kantig och knotig kropp, så utan alla mjuka ytterlinjer,
som man säger. Hon rådde inte för den saken heller. Svält och
försakelse voro skuld därtill.
Hvem vet eljest hurudan Lena i Linnebråten kunnat bli, om hon
i barndomen fått bättre näring och sluppit att frysa och träla så hårdt
just i de åren, då hon skulle växa och behöfde så mycken mat och
då hennes lemmar så innerligt gärna hade velat svälla ut, om de bara
fått något att svälla utaf.
Stackars Lena! Redan när hon barfota och mager som en skrika
kom fram till sockenskolan med en brödkant i fickan till frukost och
middagsmål, blef hon en sköltafla för kamraternas hån och begabbelse.
Barn äro ju så hårda emot hvarandra och så tanklösa. Så
började den armas törnestig redan där, och sen fick hon vandra
densamma utan återvändo lifvet igenom, trampa honom år ut och år in.
Ju längre hon kom på den leden, ju hvassare törnen. Kanhända kände
hon till slut icke deras styng, ty man kan ju vänja sig vid allt, men
på törnen gick hon dock igenom lifvet och på törnestig — dog hon,
förfrusen i lifvets köld.
Hennes vistelse här nere ibland de äflande och kalla människorna
i tåredalen på denna sorgens ö erbjuder icke många skiftande taflor.
Hela hennes lif var blott elt långt, långt dagsverke utan någon
vidlyftig middagshvila, nästan utan någon helgdagsfrihet och oftast
med föga nattro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
