Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett vackert eftermäle.
Tidningarna hade under sommaren haft ett grufligt arbete med
den här mjältbranden, som huserade här och där i bukterna och
ödeläde en hop dyrt och grant fä samt åstadkom sorg och veklagan
i månget hem. Ty man vet ju, att småbönderna tusen gånger lättare
stå ut med att mista sina hustrur än sina kor och stutar och får.
Och det där har ju sina sidor.
Sven på Hägnen sa’ också en dag på kyrkobacken, när han begraf’
sin Anna Lena och vi beklagade honom:
— Tack, tack! Men ja’ får prisa Gu’, som bevarat mina kreatur
för sjukdom i sommar. Om man sätter till hustrun, så är det
världslig’ ""h svider bara lite grann i bröstet några dar, när en rustar te’
jordölet, men dä’ går öfver, dä’ går öfver. Mester en däremot
kreatur, så svider dä’ i planeboka, och dä’ går aldri’ öfver, åtminstone
tar dä’ tid, innan en repar sej igen!
— Jaha, där kom du ma sanningsord, Schvän! sa’ vi.
Men det var inte blott mjältbranden, som huserade den sommaren.
Folket hade ock varit sjukt i magarna, för vattnet hade sinat och
smakat illa, och värmen varit vådlig, så man drack jämt och samt.
Fördenskull hade många satt till lifvet, trots »Hoppmans droppar»
och malörtsbeskt. Och detta var visst och sant, fast tidningarna inte
just nämnde mycket om den saken. Sålunda hade i min hemtrakt
en hel del kolat af och gått hädan, särdeles manfolk, ty fruntimren
här nere äro djädran så seglifvade, åtminstone sedan de kommit öfver
förtitalet, Gu’ tröste oss så visst.
En söndag hade vi den smärtsamma plikten att stoppa ner Kalle
i Belserud, som var vår likaste smed. Och det var för öfrigt inte nog
med, att han var en öfverdängare vid städet, utan han var desslikes en
besattandes rolig karl, en redig gvcklejösse, som kunde ställa till med
små stollastöcken och drifva med folk, så att en kunde få sej ett
godt skratt allt ibland, hvilket rätt väl kan behöfvas här ute i
tystnaden och i de dåliga tiderna.
Pastorn hade emellertid fått för sig, att Kalle i Belserud varit en
mycket framstående syndare, och därför ville han inte vara med på
begrafningsmidda’n, hvilket visserligen var förargligt för pratets och de
sörjandes skull. Men vi andra inbjudna togo saken med lugn, ty vi
kunde ju vara lite mera frispråkiga och gladlätta vid kalasbordet, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
