Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen präst var när, för hur det är, får en allt lof att hålla tungan i
styr och se gudsnådig ut, när en sitter till bords med sin själasörjare.
Nå, vi sutlo alltså där nere i Belserud och hängåfvo oss åt korf
och bruna bönor och mådde väl, när Johan i Bingen upphof sin röst
och sa’:
— Jaha, nu ä’ Kalle borta och ja’ sörjer honom uppriktigt, fast
han spelat mej en hel hop spratt i sin dar. Men en kunde ju aldri’
bli rasande på’n, den spefågeln, och när ja’ tänker rätt efter, så har
han också gjort mej den största tjänst, som en kan tänka sej, fast
ja’ inte begrep’et i början.
— Hva gjorde han då? sporde vi.
— Joho — fortsatte Johan, när han slickat af bordsknifven —
han ställde till så, att jag inte blef gift med Kari i Susa, som nu har
långpinat ihjäl två män!
— Dä’ stämmer! Ho’ ä’ dä’ värsta etterbo i lutherska läran!
Men hur slapp du henne? grinade vi.
— Jo, jag skulle möta Kari och far hennes en torsdag hos
prästen och taga ut lysningssedel. När jag gick förbi Belserud, slog
ja’ mej i språk mä’ Kalle, och te’ sist slo’ han vad mä’ mej, att han
i förskinn och med storsläggan i näfven skulle springa ikapp mä’ mej,
som var ledigt klädd och lätter på foten, som en ju är, när en går i
geftastankar. Som mål satte han ut en tufva i skogskanten, och den,
som kom först, skulle såsom segertecken sparka isär tufvan. Vi höllo
om en kaffegök. Så barkade vi i väg. Kalle blef svårt efter, så att
innan han var halfvägs, var jag framme och sparkade i tufvan, så det
yrde efter’et. Kan ni nu tänka er, go’ vänner, att den förhärdade
Kalle, Gu’ signe honom, där han legger, hade reda på att där var
ett bålgetingabo i tufvan, och jag visste inte ordet af, förrän jag hade
hela svärmen i synen.
— Ha ha ha! grinade hela begrafningsstassen.
— Dä’ ä’ min själ, ingen gröt å grina åt — fortsatte Johan i
Bingen. Jag fick lof lämna kaffegöken i stecket och fly. Men
bålge-tingarna. följde med’och stack och stack dä’ värsta de orkade i hela
synen, på näsa och mun och öjenalock och livar helst ja’ hade en
bar fläck. Ja’ sprang som en hjort och skrek och viftade med
näfvarna och skrämde folk, som trodde att ja’ va’ antingen galen eller
fuller. Te’ sist kom ja’ te’ prästgårn och rusade in i köket. Där
satt Kari i Susa och far hennes och väntade. Men ja’ såg dom inte
utan dråsade fram och rände hufvudet ner i vattensån. Kari och far
hennes och prästfrun och fröknarna och pigan ble’ alldeles förskrämda.
— Kors, han ä’ galen! hviskade de.
Men när jag drog upp skallen ur sån och de fingo se, hur
uppsvullnader och förskräcklig ja’ såg ut och hur illa jag grinade, då
flydde de.
— Han har haft en fästmö, som låtet förgöra honom! Ett så’nt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
