Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
messfoster gefter ja’ mej aldri’ mä’! sa’ Karin. Och hvarken min
berättelse om getingaboet eller pastorns förmaningstal bet på henné.
— Kom farl Ja’ ger honom hundingen te’ evig ti’! fräste Kari.
— På det viset slapp ja’ henne, oeh när jag se’n sett hur hon
utvecklat sej, har ja’ mer än en gång välsignat bå’ Kalle och
bålge-tingarna! slöt Johan och stoppade i sig ett förfärligt stycke pannkaka.
— Jaha, det hade du skäl te’, sa’ kyrkovärden i Hagbråten.
Gelingarna stack bara för det enda momanget. Hade du fått Kari,
hade hon stuckit dej hela lifvet igenom!
— Rikligt taladt! instämde vi andra.
-— Jaha, Kalle hade många goda gärningar att försvara sig med
i dödsstunden. Ja’ har reda på en, som uppväger och afplånar många
synder åt honom! lät ruslhållaren i Fallnafors.
— Hva’ var da för en god gärning då? spordes det rundt
kring bordet.
— Joho, lät rusthållarn, dä’ var när han lurade länsman att
slägga åt sej. Dä’ var nämligen på dä’ lilla viset, att komsarien hade
kört undan en sko på sin häst, och så höll han intill Kalles smedja
och röt:
— Sko om hästen på högra frambenet, men dä’ ska’ske kvickt!
•— Gärna skulle ja’ dä, men ja’ har ingen, som släggar åt mej!
svarade Kalle.
— Jag ska’ slägga bara det går undan! gormade länsman och
slängde af sig kappan.
Under tiden strök Kalle inte just så lite’ dynamit under släggan,
och när länsman dängde till, så blef där en hisklig skräll af. Läns-
man dråsade emot bälgen och knäckte ett refben samt blef så
förfärad, att han bums körde sin väg och jämrade sig och ömmade sidan.
Tro ni inte, godt folk, att Kalle får ärfva himlen bara för en så’n
välgärning.
— Jojo män, hvad han dä’ får! läto vi.
— Oeh jag är Kalle en så stor och evinnerlig tack skyldig —
sa’ Måns i Ofvergård — att jag vill föreslå, att vi lägga ihop te’ en
grafgård åt honom, ty så stor tjänst har han gjort mej.
— Hur så? ropade vi.
— Jo, hustru min, som gualof tröt i höstas, hade fått för sig,
att hon jämt och beständigt skulle fara till sta’n i mitt ställe och
sälja och köpa. Du bara ödelägger pengar å sväfvar ut och super
dej full, sa’ hon. Och så fick jag gå där hemma och slita, mens
hon for te’ stan och stod för det hela. Så’nt retade mej, förstås och
ja’ talte med Kalle om saken. En gång på höstsidan reste hon
te’ sta’n för att vända af en påse äpplen, som va’ bå fina och rara.
När hon då kom midt för Belserud, sto’ Kalle ulanför smedjan och
hälsade och frågade, om hon inte ville titta inom te’ hans käring och
dricka en slank kaffe, mens hästen pustade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
