Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jaså, du står här å lurar, din Imibbilare.
Det var Kalle, som kom öfver mig, och ett bastant slagsmål blef
där. Men det var jag som fick stryken.
Det sista tempot, den ledingen gjorde med mej, var att han drog
mej till brunnen och öste öfver mej en tre ä fyra ämbar vatten.
— Du behöfver schwalka, din skråe! gormade han, för han va’
inte nykter.
Jenny bara grinade och tyckte, att Kalle var hjältemodig. Men
pigan grät.
Hur Jenny sen äflades och huserade med sina föräldrar, så fiek
hon allt Kalle ändå. Men hur hon virade Kalle om fingret på sej
och vänjde honom af med att supa och slåss, det fick hon allt se,
stackarn. Jojomen: söt början får ofta sur ända.
Storkaxig var Jenny och vidlyftig i orden, men bukt med Kalle
fick hon inte. Nänä men, för det är nog så, att om en rätt sätter
paddan på en guldstol, så hoppar hon snart ner i pölen igen.
Strax efter giftermålet började Kalle sitt gamla lif och den, som
fick vara mjuk, det var Jenny.
Det dröjde inte många år förrän Kalle hushållat af med hela
Ringåsa och nödgades taga ett torp under Hjortsjöholm.
Sen hördes de aldrig af, och jag såg heller ingen af dem förrän
en dag, när jag, som nu, gualof, blifvit nämndeman, var med
länsman ute på vägsyn.
Rätt som vi sutto och körde i lunk på Hjortsjöholmsvägen, ryckte
länsman till och skrek:
— Hvad sablarne ä’ dä’ för ett spektakel?
När jag då tittade upp, fick jag se hur en karl körde en ärj-
krok på en liten teg vid sidan af vägen. Detta var i och för sig
inte så underligt, men det märkvärdiga var, att kroken drogs af en
skrylig ko och ett blekt och magert — fruntimmer.
— Låt oss gå dit och titta efter hvad det är för ett kreatur,
som drifver kvinnan att draga bredvid kon.
Godt folk, det var minsann Kalle, som handterade Jenny på
det viset.
Och så dålig var jag, att jag inte kunde hejda mig, utan när
jag känt igen dem, så lät jag:
— Det går visst dåligt för dej, Jenny, te’ å viran, din Karl,
om pekfingern!
Jag mindes, förstås, hvad hon pratade den där kvällen, då jag
fick den myckna stryken.
Jenny svarade ingenting. Hon bara släppte oket, som hon gick
och sköt på, torkade sej i ögonen och tittade på mej, så att jag
skämdes öfver hvad jag sagt.
Länsman var topp galen och redde sig till att ge karlen ett godt
kok stryk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
