Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Si öfver dom, när du kommer hem, och är dä’ inte rätt, så
är dä’ väl inte värre än du får ge dej på fogden. Räkna du
pen-garne i vettnes närvaro! genmälde Pelle på Stampen.
Sen gingo vi länge och grunnade och voro arga invärtes, ty
god är ingen, när han går hem från skattemötet, antingen han där
får eller lägger ut pengar.
Skall man gifva något ifrån sig, så är det åt häcklefjäll för
mycket, och skall man ha utdelning och lindring i rust- och rotehåll,
får man alldeles för litet.
Hur det är, så är det galet. Dä’ är ju gifvet.
Omsider lät Simon opp sin mun och sa’:
— Det va’ i alla fall väl, att den här ersättningen för
knekt-hållet inte kom till stånd för femti år se’n.
— Huru kan I säja så? inföll jag.
— Jo, för då hade det gått galet med folket.
— Gått galet! Hva’ menas mä’ dä’?
— Hva’ som menas! Jo, äss lindringa kommit te’ stånd på den
tiden, hade folket inte stått emot’et.
— Stått emot’et. Hvarför hade de inte stått emot’et.
— Hvarför! Jo, di hade supit ihjäl sej, dä’ ä’ hva di hade gjort.
— Supet ihjäl sej! Hur kan I prata så, Simon?
— Jo, så kan ja’ prata, och ja’ kan stå te’ hvad jag säger
också, sa’ Simon och harklade och såg vis och förnumstig ut. Och
det har han rätt till, ty han är 75 år gammal samt har var’t med
om lite utaf hvarje.
Och så talade han om, att det fordom vid betalningen af
kronoskatten rådde den sedvänja, att gubbarne, innan de gingo hem, skulle
supa upp hvarenda skilling de hade öfver, sedan de erlagt skatten.
— Di fick väl ingenting öfver, och då blef det allt torrfängt för
dom, inföll jag.
— Fick di ingenting öfver? Jo jo men! De lagade sej allt till
vecketals förut. Ty den, som fick mest öfver, var den likaste karlen,
kantänka. Och så kostade trallarevattnet inte mer än 24 skilling
kannan på den tiden, suckade Simon.
— Då var det väl grant på vägarna, när folket drog från
kronomötena? inföll Pelle.
— Fråga far din! Han minns nok hur dä’ geck te’. Gubbarne
lå’ som strö’ i dikena och hojtade, så det hördes milvidt. Tidt som
ofta blefvo de ordkastandes och osams, och så slogo de
mässings-snusdosorna i hufvudena på hvarandra, så att blodet yrde utåt snön,
ty dä’ va’ alltid snö vid den tiden. Och var det riktigt go’a år, så
att de fingo möcke te’ öfvers, se’n de betalt skatten, så kunde dä’
hända, att de till och med knifvades ett grand. Och när fogden
körde bort från mötet, var han inte mer än jämt säker. Han hade
sabelen dra’en, och länsmannen satt alltid på pengaskrylan i bak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
