Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mord och får släppa te’ nacken. Dä’ blir annat än te’ å ha pigarmar
kring honom !
— Häda inte och göckla inte mä’ dö’en. Och för resten känner
ja’ nok skillnad på strösocker och stryknin. Göckla inte, Sara, för
du ska’ veta att här finnes en Gu’ till! hördes Anders svara.
— Strösocker — ä’ dä’ strösocker, säjer du, eländia
äktenskaps-brytare. Vänta lite, så ska’ du te’ evig tid få si och erfara hva’
slags strösocker dä’ ä’...
Så hörde vi ingenting på en liten stund. Men rätt i rappet skar
ett jämmerskrik ut genom fönstret’och så rusade vi in i stugan bägge två.
Ögonen stodo som ett par glaskulor från Sara. Hon hade
allaredan stelkramp och det var omöjligt för oss att hälla i henne
någon mjölk.
— Han har förgeftat mej, hviskade hon med nöd.
— Stackars mänska, du ble’ en själfspilling för ditt gudlösa
sinnes skull. Vi två ha’ hört alltsammans, sa’ Johan.
Det ryser in i min märg, när jag tänker på hurudant utseende
hon fick vid de orden.
När vi efter en stund höljt ett lakan öfver henne, som tog sitt
lif i ett ögonblick, då hon jagat upp sig till ett sådant ursinne, att
hon icke visste hvad hon gjorde eller sade, gingo vi ut på gården.
— Ni kommo hit i en lycklig stund. Gu’ vet, hur det kunnat
gå för mej, om ni inte hört hur allt tillgick, snyftade Anders.
— Dä’ va’ din kastanj, som lockade oss hit, genmälde Johan.
Då gick Anders bort och satte sig under trädet och smekte dess
gamla stam.
— Du har hört mina suckar, när jag suttit här och lidit, du
har sett min sorg och varkunnat dig och bragt mig hjälp i min
svåraste nöd. Gu’ välsigne dig, gamla hvithufvud, grät Anders.
Och fåglarne kvittrade i träden, fjärilar och bin surrade kring
blommorna. Där var glädje och lust och harmoni.
Hvarför ska’ då mänskan nästan vara det enda farliga vilddjur,
som stör den samklang himmelen älskar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
