Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina onera och utskylder, han som andra, samt gick åt kyrkan tidL
som oftast, så där var ingenting att anmärka mot honom.
Änkman hade han visserligen blifvit för en hel del år sedan,
men inte kunde han väl hänga hufvudet år efter år för en sådan
småsaks skull.
Nej, han hade nog någon gammal skuld på sitt samvete från
yngre dar, från tiden innan han flyttade in i vår krets och kommun.
Ty Per Måns var inte född i vårt grannhälle, utan hade kommit
dit för många år sedan, när de gräfde kanalen, medelst hvilken
Mo-sjön sänktes så välsignadt.
Hvar han kom ifrån fingo vi egentligen inte reda på, utan endast
att han var långt norrifrån. Och inte angick det oss, förstås, heller.
Per Måns var redan då en jämmerhank, som man säger, och en
döddansare, som gick för sig själf och suckade och grubblade. Men
en förståsigpåare var han i kanalgräfnings- och sjösänkningskonst,
det var ostridigt.
Strax innan sänkningen var färdig, friade han, till allas vår
för-bluffelse, till Lisa i Slättebrohult, hvilket tog skruf för honom.
När så arbetet slutat, for han bort en tre veckors tid, för att,
åsom han uppgaf, hämta sina arfsmedel. Och då han på sagd tid
kom åter, köpte han svärfar sins gård.
Ifrån den betan blef han ännu trubbigare och skyggare. Lisa
hade nog inte heller så roligt hos honom, stackars mänska. Hon
rent af tynade bort i Knutsbråten samt dog barnlös efter ett par eller
tre års äktenskap.
Per Måns gifte sedan inte om sig, såsom andra karlar för sed
hafva, utan vandrade ensam och allena år ut och år in däruppe i
Knutsbråten och skyggade för folk.
Pastorn kristnade honom till »den store suckaren i Bråten», men
hvarken han eller någon annan fick, som sagdt, reda på hvad som
gick åt honom. Först senare blef det uppenbaradt.
Det som gömmes i snö, blir synligt i tö.
En dag var Per Måns i färd med att bryta jordstenar på en
liten nyodling, som han bråkat med i flere års tid. Han hade lagt
ett brott och äflades, ensam som han var, att båka upp en stor och
illavuren sten. Men när han var på vippen alt lyckas därutinnan,
så slant det för honom, stenen for tillbaka åt hålet och Per Måns
fick sig ett förfärligt slag för bröstet af det långa järnspettet. Han
stöp och blef liggande på fältet till dess hans gamla piga fann honom
vid aftonvardsdags och lät bära in honom.
Det var emellertid förbi med Per Måns. Inga »kloka» och ingen
läkare heller ville han höra talas om, utan där låg han i Knutsbråten
och rosslade och tittade i taket, som om han sett spöke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
